NPC reder ut: Om förebyggande verksamhet

I narkotikadebatten nämns ofta begreppet förebyggande verksamhet. Ibland uttryckt som något viktigt som måste stärkas och ibland som en del av en politik som inte haft avsedd effekt. Men hur ser egentligen den nuvarande satsningen på förebyggande verksamhet ut? Folkhälsomyndighetens senaste rapport visar på stora brister i både resurser, struktur och samordning - ett arbete som skulle kunna ge stora förändringar i utvecklingen med annan prioritering.

Läs hela NPC reder ut: Om förebyggande verksamhet här 

Läs fler NPC reder ut under Analys

Debatt: Djupt oroande att insatser mot narkotika prioriteras ned

Det narkotikaförebyggande arbetet i landet tycks inte ha tillräcklig effekt. Nu lyfter vi i en debattartikel i Dagens Samhälle vad vi ser för behov av förebyggande insatser.

Narkotikakonsumtionen hos ungdomar i Sverige ligger still och går inte ner likt alkohol och tobak. Detta enligt de mätningar Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning gör. Hos den vuxna befolkningen har dessutom en liten uppgång skett även om konsumtionen fortfarande, i ett internationellt perspektiv, ligger på en låg nivå. Dessutom ser vi bland ungdomar en mer tillåtande attityd till narkotika, även hos dem som inte själva är användare.

Regeringen, med socialminister Lena Hallengren och inrikesminister Mikael Damberg i spetsen, vill se ett ökat fokus på narkotika i den ANDT-strategi som ska ligga till grund för arbetet med alkohol, narkotika, doping och tobak från 2021. Samtidigt hörs röster i debatten om att mer av samma politik inte kommer att lösa problemen och att helt nya former för arbetet behövs. För oss är dock regeringens initiativ välkommet. Frågan är dock vad vi menar med det och hur det nuvarande förebyggande arbetet ser ut inom stat och kommun?

Under 2018 saknade nästan var femte kommun, 63 stycken, en anställd drogsamordnare. Arbetstiden för de samordnare som finns har dessutom minskat sedan 2011. De obefintliga eller minskade resurserna tycks få konsekvenser. Trots att den nuvarande ANDT-strategin lyfter vikten av att följa upp arbetet lokalt är det bara drygt hälften av kommunerna som klarar att genomföra detta.

Två av tre kommuner kartlade inte användningen och skadorna av ANDT och en av tre följde inte upp konsumtionen bland skolelever. Och det slutar inte där; var femte kommun sade sig inte ha rutiner för orosanmälan, vilket inkluderar uppföljning och återkoppling och eller åtgärder för att stärka föräldrar i deras föräldraskap. Över 100 kommuner, 35 procent, sade sig inte göra insatser för elever med svårigheter i skolan. Detta enligt Folkhälsomyndighetens rapport ”Den svenska narkotikasituationen 2019”. Detta är förstås för lite för att verkligen kunna göra avtryck.

Staten är inte bättre. Under två år har de 196 miljoner kronor som fanns för regeringens ANDT-arbete halverats och i år finns 96 miljoner avsatta. Det ger konsekvenser som att Folkhälsomyndigheten nu avbrutit utlysningen av medel för nya hälsofrämjande och förebyggande ANDT-projekt för 2020, utifrån att myndigheten tilldelats ett lägre anslag än tidigare år.

Kanske finns en del av svaret till varför narkotikakonsumtionen inte minskar bland ungdomar och vuxna att läsa i hur styvmoderligt vi arbetar med resurser och stöd till det förebyggande arbetet? Det förebyggande arbetet lyfts alltid som en viktig komponent för att förhindra att människor hamnar i en problematik som långsiktigt kostar dem och samhället långt mer. Vi är därför djupt oroade över hur den nedprioritering som nu genomförts i praktiken kommer att slå.

Innan vi i desperation prövar nya åtgärder utan bevisad effekt borde vi se till att satsa på ett förebyggande arbete värt namnet. Vi vill inte se en halvering av resurserna utan en fördubbling. Sverige har under 2000-talet skapat en bra struktur mellan stat, region och kommun, men den måste fyllas med resurser och visa på ett praktiskt systematiskt innehåll.

Ett stort ansvar ligger nu på kommunerna att i ett kämpigt ekonomiskt läge visa att ett välriktat förebyggande arbete ger mångfalt tillbaka och på regeringen att säkra att detta verkligen får genomslag i den kommande ANDT-strategin.

 

Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center

Slutreplik: Nej, legalisering är ingen lösning på våldet

Rasmus Ling (MP) replikerade på vår debattartikel kring legalisering i Aftonbladet och vi skriver nu i vår slutreplik hur vi ser på rådande narkotikapolitik och koppling till gängkriminalitet:

Nej Rasmus Ling, vi är långt från nöjda med svensk narkotikapolitik. Några rättvisa jämförelser med andra länder låter sig inte göras när det gäller narkotikadödligheten då metoderna för registrering fortfarande skiljer sig för mycket mellan länderna – men självklart är siffrorna i Sverige oacceptabelt höga.

Svensk narkotikapolitik måste bli bättre och vi välkomnar en diskussion kring detta. Vi har tidigare pekat på flera områden där det finns tydliga behov av utveckling och förbättring. Ett sådant område är vården, som idag inte alls klarar att möta de behov som finns. Nyligen kom en studie som visar att 75 procent av de som dör av överdoser har varit i kontakt med någon del av sjukvården under sitt sista levnadsår, men samhället har bevisligen inte lyckats ge dem rätt stöd. Vi vill se en likvärdig, snabb och god beroendevård där människor inte hamnar mellan stolarna på grund av dubbeldiagnoser.

Vi är också gärna med och diskuterar alternativa påföljder när det gäller ringa narkotikabrott. Att narkotikabruk är kriminellt har sannolikt ett förebyggande värde och kan bidra till att narkotikaproblem upptäcks tidigt. Sverige ligger i internationella jämförelser mycket bra till när vi tittar på hur många i befolkningen som använder narkotika. Även med denna lagstiftning på plats finns dock möjlighet att skapa påföljder som syftar till behandling snarare än böter och prick i belastningsregistret.

När det gäller just gängkriminalitet är det dock väldigt svårt att se att vare sig avkriminalisering eller legalisering skulle ha någon avgörande effekt, tvärtom riskerar detta att bli ett villospår. En avkriminalisering påverkar inte den illegala marknaden alls och erfarenheten från ställen som legaliserat cannabis visar att den svarta marknaden är fortsatt stark – och i vissa fall till och med stärkts efter legaliseringen.

 

Peter Moilanen
Chef Narkotikapolitiskt Center

Replik: Vi behöver se på varje lands trender

I en insändare den 10 januari argumenterar Hedda Lilja för att en avkriminalisering av narkotika skulle leda till en minskning av vår narkotikarelaterade dödlighet. Jag skulle vilja utmana den tanken och menar att det inte finns mycket som tyder på att det verkligen är så.
Exemplet som lyfts fram är Portugal, som avkriminaliserade 2001. De siffror som används i insändaren visar på hur komplext detta är då Portugal under perioden ändrat sitt sätt att mäta dödligheten. Tidigare visade de mycket riktigt en högre siffra för 1999, men med det nya sättet att räkna hade man 60 döda enligt EU:s narkotikabyrå, EMCDDA. Efter deras reform av narkotikapolitiken, med bland annat avkriminalisering, gick dödligheten först ner, men ökade sedan och är nu, efter en ökning med 30 procent 2018, uppe i 49 döda.
Än mer komplicerad blir frågan om dödlighet när vi börjar jämföra situationen mellan olika europeiska länder. Då ligger Estland högst, ett land som avkriminaliserade narkotika 2002. Där har dödligheten tvärtom ökat sedan avkriminaliseringen. Nu menar EMCDDA att det inte går att jämföra länder rakt av då dödligheten mäts på olika sätt. Istället behöver vi se till varje lands egna trender.
Tittar vi vidare på enskilda länder som har avkriminaliserat så har narkotikadödligheten ökat i exempelvis Slovenien och Nederländerna medan den minskat i Tjeckien. I Sverige ökade dödligheten både innan och efter att vi kriminaliserade. Den har även minskat vid ett antal tillfällen, senast i fjol då den gick ner med tio procent. Avkriminaliseringen tycks därmed inte vara en avgörande faktor för minskad dödlighet.
Sveriges höga dödlighet behöver gå ner, och narkotikapolitiken förändras och bli bättre. Det handlar bland annat om att få till en vårdkedja som är snabb och av god kvalitet från tidig upptäckt och behandling ut ur beroende och till boende, arbete och fritid. Vi behöver se över läckage och överförskrivning av läkemedel och bygga ut användningen av nässprayen Naloxon, som häver överdoser. Så kan vi bedriva en human, restriktiv narkotikapolitik.
Peter Moilanen
Chef för Narkotikapolitiskt center

Replik: Vi behöver ett samhälle där det är svårt att börja med narkotika – och lätt att sluta

Dennis Martinsson skriver, i sin krönika i Sundsvalls Tidning 4/1, om den senaste tidens diskussion om avkriminalisering av eget narkotikabruk.

I en replik i ST skriver vi att vi gärna resonerar kring Dennis krönika, men även ger förslag på lösningar.

Den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige har ökat över tid, men den minskade med tio procent 2018. Detta samtidigt som narkotikaförbudet gällt. Att jämföra dödlighetsnivåer med andra länder går egentligen inte att göra då länder mäter olika, men gör man det ser vi att Estland ligger högre än oss fast de avkriminaliserat. Däremot kan man se trender – och Portugal, som ofta lyfts upp som ett bra exempel på avkriminalisering, såg en ökning av sin dödlighet med 30 procent 2018. Just kriminaliseringen tycks inte ha med dödligheten att göra.

Det är sant att ett antal delstater samt två länder har legaliserat cannabis och att vissa länder avkriminaliserat. Men det är också sant att ett antal delstater och länder avslog legalisering under fjolåret, som till exempel New York, New Hampshire och Portugal. Irland valde att inte avkriminalisera. Utvecklingen är inte ödesbestämd.

En kommentar också om de resurser som läggs på ringa narkotikabrott. Det stämmer att de procentuellt är en stor del av narkotikabrotten, men det speglar inte nedlagd tid. Att utreda grövre narkotikabrott kan ta flera veckor medan ett ringa brott tar ett par timmar. Dessutom verkar de flesta ringa brotten komma "på köpet" när polisen gör insatser mot rattfylleri, misshandel eller annan brottslighet. De som ertappas då har även narkotika i fickorna. Resursfrågan är inte given att vara så stor som det ibland låter.

Narkotikakonsumtionen hos oss är internationellt låg och har varit rätt stabil över åren, men hur ska vi då få ned den då narkotika fortfarande orsakar skador och lidande för såväl enskilda, närstående som samhälle?

Fokus behöver vara på förebyggande, tidig upptäckt samt vård och behandling. Hur får vi till en snabb vårdkedja av god kvalitet där det ska vara svårt att börja men lätt att sluta? Så får vi till en human, restriktiv narkotikapolitik.

Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt center

Olle Häggström, distriktsordförande IOGT-NTO

Per Fredheim, Mitt NBV Norr

Debatt: Legal cannabis stoppar inte kriminella gängen

I en debattartikel i Aftonbladet visar vi att logiken brister då legalisering lyfts som åtgärd för att minska våldet.

Det dödliga våldet med skjutvapen och sprängningar måste stoppas. Att – som en del debattörer föreslår – legalisera cannabis är dock knappast en del av lösningen.

Näst intill dagliga rubriker om dödligt våld kopplat till kriminella gäng oroar. Våldet drabbar, både direkt och indirekt, också människor helt utanför den kriminella världen när grannporten en natt sprängs eller när människor blir skjutna på den lokala pizzerian. Utvecklingen är djupt oroande, och något måste göras.

Då och då lyfts legalisering av cannabis som en lösning, nu senast av Rasmus Ling (Mp) och tidigare av Hanif Bali (M). Vid en första anblick kan man se en viss logik i sättet att argumentera: Gängen tjänar pengar på illegal försäljning av cannabis, så om vi tar bort den intäktskällan får vi lättare bort dem? Tittar man närmare ser man snart att logiken brister:

  • Över ett år efter legaliseringen av cannabis i Kanada så står den svarta marknaden fortfarande för över 60 procent av försäljningen av cannabis. Liknande mönster syns i exempelvis Kalifornien. De kriminella nätverken hittar sätt att konkurrera, exempelvis genom billigare priser.
  • Data från Colorado visar att den organiserade kriminaliteten tvärtom har ökat efter legaliseringen av cannabis.
  • Om en legalisering lyckas lyfta bort delar av gängens intäkter från cannabis skulle dessa sannolikt ersättas. Det kommer alltid att finnas sätt att skaffa pengar genom kriminell verksamhet.
  • Det ökade våldet i exempelvis Malmö ser inte ut att vara kopplat till just cannabis. Det mesta tyder på att gängen sålt ungefär lika mycket cannabis under en längre tid, medan våldet under samma period har ändrat karaktär, blivit grövre och mer förekommande överlag. Detta kan bara förklaras av helt andra mekanismer.
  • En legalisering, och medföljande normalisering, skulle ge andra helt oönskade konsekvenser. Allt tyder på att bruket skulle öka, och därmed också skadorna. Det debatteras fram och tillbaka om hur skadligt cannabis egentligen är, men det är helt klart ingen ofarlig, harmlös drog.

Så vad bör samhället göra istället? En ny rapport från Brottsförebyggande rådet (Skjutningar i kriminella miljöer, rapport 19:3) ger en del ledtrådar. Rapporten beskriver hur unga män växer in i kriminella miljöer i väldigt unga år. Instabila familjer med ekonomiska bekymmer, en svag anknytning till skolan och en bristande tro på framtiden är några av de gemensamma nämnarna.

På lång sikt måste vi arbeta förebyggande: Det handlar om så grundläggande saker som att minska de ekonomiska klyftorna och minska utanförskapet. Det finns ingen väg runt detta om vi på allvar vill ta itu med den här typen av kriminalitet.

På kort sikt måste vi fortsätta att arbeta mot narkotikahandeln, både när det gäller tillgång och efterfrågan. Polis och tull måste få resurser att på allvar störa smuggling och storskalig handel med narkotika. Tillgången på vapen måste minskas och det måste bli enklare att hoppa av de kriminella nätverken. Människor behöver erbjudas alternativ. 

En solidarisk politik måste fokusera på att unga inte ska hamna i utsatthet och kriminalitet, att färre börjar använda narkotika och att de som hamnar i beroende får rätt stöd och behandling. Då är legalisering inte lösningen. Tvärtom skulle det medföra radikalt ökad tillgänglighet för befolkningen i stort och bidra till ytterligare normalisering av användandet och större skador.

Svensk narkotikapolitik har absolut sina brister och behöver utvecklas, men tack vare den restriktiva politiken ligger Sverige mycket bra till i internationella jämförelser när det gäller exempelvis narkotikaanvändning – även bland unga – och det är värt att bevara.

Nyårskrönika

Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center, blickar bakåt och framåt i sin nyårskrönika i nättidningen Drugnews

 

När vi nu lämnar 2019 finns anledning att reflektera över det narkotikapolitiska året som jag fick äran att vara delaktig i då Narkotikapolitiskt center startade den 1 februari.

Det är bara att konstatera att många felaktigheter får fortsätta florera i media eller att andra perspektiv än folkhälsan får utrymme. Folkbildningsbehovet är fortsatt högt.

Inledningen av året gav mig intrycket av att narkotikakonsumtionen i Sverige ökat lavinartat och dödligheten var näst högst i Europa. Kort sagt en havererad narkotikapolitik. I centrum var cannabis som dessutom av vissa förklarades vara en rätt harmlös drog, ja, till och med hälsosam som medicin i breda lager. Att land efter land legaliserat eller på andra sätt liberaliserat cannabis tycktes ge intryck av att vi i Sverige inte riktigt hänger med. Ingen politiker tycktes bry sig. Här fanns frågor att sätta sig in i.

Svaren visade att påståendena antingen var helt felaktiga eller hade ett annat perspektiv än den hoppfulle folkhälsoentusiastens.

När året nu är slut kan vi konstatera att svenska ungdomar fortsätter använda cannabis på en internationellt sett låg nivå och debutåldern ligger i princip oförändrad. Vuxna har däremot ökat sitt användande de senaste fem åren, om än blygsamt, men även de ligger lågt.

Däremot är det i mitt tycke främst dödligheten som sticker ut som den stora plumpen i svensk narkotikapolitik då den ändå ökat mycket över åren.

Att dödligheten är hög jämfört med andra länder går däremot inte att säga med bestämdhet då mätningarna görs på olika sätt i olika länder. Dessutom minskade dödligheten i Sverige 2018 med tio procent och är nu nere på 2013 års nivå. Men varför fortsätter media referera till att vi skulle ha näst högst dödlighet i Europa när det inte går att styrka? Ibland står det också att vi har fler tunga narkomaner än andra jämförbara länder när vi pinsamt nog inte mätt den siffran på över tio år.

När det gäller legaliseringsvågen är det förvisso sant att två länder och ett antal delstater i USA hittills legaliserat. Nya Zealand ska folkomrösta 2020 och Luxemburgs regering vill legalisera. Men det är också sant att ett antal delstater i USA under året avslagit legaliseringar på olika sätt, till exempel New York, New Mexico och New Hampshire. Även Portugal och Italien har avslagit legaliseringsförsök under året och på Nya Zealand är en majoritet av opinionen emot legalisering som det ser ut just nu.

I USA görs försök att få upp legaliseringen på federal nivå, men blir det fortsatt republikansk majoritet ser det försöket ut att falla. Även om vi säkert kommer att få se några till länder/delstater legalisera skulle jag säga att ”vågen” stött på motstånd. Och en anledning till det är att det nu gått några år med olika legaliseringsexempel där resultaten inte är så lyckade. Konsumtionen går upp, skadorna likaså, dödligheten går inte ner och svarthandeln försvinner inte.

På tal om skador kom det under året en saklig svensk kunskapsöversikt från myndigheten FORTE som åter visade på de skador som cannabis ger; till exempel beroende, svårigheter att klara studier och ökad risk för psykoser. Den ökade risken för psykoser återfanns också i en studie från Kings college i London som publicerades i anrika the Lancet och i slutet av året kom studier från både Portugal och Danmark som antydde att antalet psykoser ökar med ökad cannabiskonsumtion.

Läkartidningen publicerades under våren också den hittills största metastudien av cannabis som smärtstillande läkemedel och den visade nedslående resultat för att lansera detta på bred front, även om det finns tillfällen när det kan göra nytta.

Konsumtionen är alltså låg i Sverige i ett internationellt perspektiv och står still bland ungdomar. Dödligheten har ökat över åren, men har nu minskat till 2013 års nivå. Legaliseringsvågen tycks ha avstannat och resultaten från legaliseringen tycks hittills inte vara goda.

Perspektiv som allt för sällan kommer fram i media och som överraskade mig utifrån det jag hörde i februari. Finns det då anledning att slå sig för bröstet? Jag tycker inte det utan mycket behöver fortfarande göras. Inte minst då normaliseringen av cannabis pågår för fullt och attityderna håller på att skifta till mer tillåtande. Konsumtionen kommer i slutänden att öka om inget görs på allvar.

Narkotikapolitiken kom åter i hetluften när regeringen aviserade att de ville fokusera på narkotika i den kommande ANDT-strategin. Hanif Bali var ute och lyfte legalisering som ett sätt att lösa gängkriminaliteten. Inga andra riksdagspolitiker nappade på den idén och ett antal forskare dömde ut förslaget. Legalisering i Sverige tycks vara helt avförd från dagordningen. När jag och andra är ute i landet märker vi inte av någon längtan efter fler liberaliseringar.

Däremot dyker frågan om avkriminalisering upp då och då främst kopplad till frågan om de med beroende vågar söka vård och behandling. Den är värd att ta på allvar och är en av de utmaningar vi står inför.

Frågan är dock hur det görs på bästa sätt balanserat med förebyggande verksamhet och tidig upptäckt? Och hur vård och behandling sträcker sig till en sammanhängande vårdkedja som är snabb och av god kvalitet? Kanske är inte avkriminalisering då bästa lösningen? Personer med alkohol- eller spelberoende vågar inte heller alltid söka vård. För egentligen hör jag de som på riktigt bryr sig ropa efter en fungerande vård och behandling och mindre om just avkriminalisering.

Dagens insatser borde utvärderas för att skruva i åtgärderna, men redan nu kan sägas att det förmodligen behövs mer av samma – kryddat med en del nytt.

Fokus behöver nu vara på att ytterligare få ner dödligheten. Men även mer resurser till en modern förebyggande verksamhet istället för mindre som vi har nu. Mer resurser och organisering av behandling och dess vårdkedja. Det nya borde vara alternativa påföljder till böter vid ringa brott. Det är den tidiga upptäckten vi vill åt, inte boten. Det skulle kunna göras genom att böter tillsammans med pricken i registret slopas vid genomgången behandling eller annan stödinsats. Att höja åldersgränsen på tobak till 20 år vore också något att testa då vi vet att det är de ungdomar som röker tobak som oftast är de som röker cannabis.

Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken och den utvecklingen behöver komma nu. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Den som kan visa på en fungerande politik kommer att lyckas och där har vi Sverige en unik möjlighet att åter visa vägen istället för att använda panikartade lösningar som leder till en återvändsgränd. Utvecklingen är inte ödesbestämd.

Så skapar vi en human, restriktiv narkotikapolitik 2020!

Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center

Analys: Kan en avkriminalisering minska narkotikadödligheten?

Avkriminalisering av narkotikakonsumtion är hett i debatten och antas kunna minska dödlighet av droger. Men detta samband är svagt visar en genomgång av olika länders data. För att utveckla narkotikapolitiken är det långt viktigare ta reda på vilka andra faktorer som inverkar, skriver Staffan Hübinette i en analys i nättidningen Drugnews.

Läs hela artikeln här

Året som gått

I februari 2019 startade vi verksamheten för Narkotikapolitiskt Center (NPC). Under året har vi djupdykt i ett antal frågor, inte minst orsakerna till den höga dödligheten.

Vi har tagit fram en rapport, ett antal PM, en FAQ och inte minst varit aktiva i den mediala debatten med 15 debattartiklar.
Vi har även satt igång ett antal folkbildningsinsatser genom seminarier och webbföreläsningar. Nu ser vi fram emot
att fortsätta arbetet 2020!

Läs om årets insatser här