Author Archive: Sara Heine

Slutreplik: Nej, legalisering är ingen lösning på våldet

Posted on by

Rasmus Ling (MP) replikerade på vår debattartikel kring legalisering i Aftonbladet och vi skriver nu i vår slutreplik hur vi ser på rådande narkotikapolitik och koppling till gängkriminalitet:

Nej Rasmus Ling, vi är långt från nöjda med svensk narkotikapolitik. Några rättvisa jämförelser med andra länder låter sig inte göras när det gäller narkotikadödligheten då metoderna för registrering fortfarande skiljer sig för mycket mellan länderna – men självklart är siffrorna i Sverige oacceptabelt höga.

Svensk narkotikapolitik måste bli bättre och vi välkomnar en diskussion kring detta. Vi har tidigare pekat på flera områden där det finns tydliga behov av utveckling och förbättring. Ett sådant område är vården, som idag inte alls klarar att möta de behov som finns. Nyligen kom en studie som visar att 75 procent av de som dör av överdoser har varit i kontakt med någon del av sjukvården under sitt sista levnadsår, men samhället har bevisligen inte lyckats ge dem rätt stöd. Vi vill se en likvärdig, snabb och god beroendevård där människor inte hamnar mellan stolarna på grund av dubbeldiagnoser.

Vi är också gärna med och diskuterar alternativa påföljder när det gäller ringa narkotikabrott. Att narkotikabruk är kriminellt har sannolikt ett förebyggande värde och kan bidra till att narkotikaproblem upptäcks tidigt. Sverige ligger i internationella jämförelser mycket bra till när vi tittar på hur många i befolkningen som använder narkotika. Även med denna lagstiftning på plats finns dock möjlighet att skapa påföljder som syftar till behandling snarare än böter och prick i belastningsregistret.

När det gäller just gängkriminalitet är det dock väldigt svårt att se att vare sig avkriminalisering eller legalisering skulle ha någon avgörande effekt, tvärtom riskerar detta att bli ett villospår. En avkriminalisering påverkar inte den illegala marknaden alls och erfarenheten från ställen som legaliserat cannabis visar att den svarta marknaden är fortsatt stark – och i vissa fall till och med stärkts efter legaliseringen.

 

Peter Moilanen
Chef Narkotikapolitiskt Center

Replik: Vi behöver se på varje lands trender

Posted on by
I en insändare den 10 januari argumenterar Hedda Lilja för att en avkriminalisering av narkotika skulle leda till en minskning av vår narkotikarelaterade dödlighet. Jag skulle vilja utmana den tanken och menar att det inte finns mycket som tyder på att det verkligen är så.
Exemplet som lyfts fram är Portugal, som avkriminaliserade 2001. De siffror som används i insändaren visar på hur komplext detta är då Portugal under perioden ändrat sitt sätt att mäta dödligheten. Tidigare visade de mycket riktigt en högre siffra för 1999, men med det nya sättet att räkna hade man 60 döda enligt EU:s narkotikabyrå, EMCDDA. Efter deras reform av narkotikapolitiken, med bland annat avkriminalisering, gick dödligheten först ner, men ökade sedan och är nu, efter en ökning med 30 procent 2018, uppe i 49 döda.
Än mer komplicerad blir frågan om dödlighet när vi börjar jämföra situationen mellan olika europeiska länder. Då ligger Estland högst, ett land som avkriminaliserade narkotika 2002. Där har dödligheten tvärtom ökat sedan avkriminaliseringen. Nu menar EMCDDA att det inte går att jämföra länder rakt av då dödligheten mäts på olika sätt. Istället behöver vi se till varje lands egna trender.
Tittar vi vidare på enskilda länder som har avkriminaliserat så har narkotikadödligheten ökat i exempelvis Slovenien och Nederländerna medan den minskat i Tjeckien. I Sverige ökade dödligheten både innan och efter att vi kriminaliserade. Den har även minskat vid ett antal tillfällen, senast i fjol då den gick ner med tio procent. Avkriminaliseringen tycks därmed inte vara en avgörande faktor för minskad dödlighet.
Sveriges höga dödlighet behöver gå ner, och narkotikapolitiken förändras och bli bättre. Det handlar bland annat om att få till en vårdkedja som är snabb och av god kvalitet från tidig upptäckt och behandling ut ur beroende och till boende, arbete och fritid. Vi behöver se över läckage och överförskrivning av läkemedel och bygga ut användningen av nässprayen Naloxon, som häver överdoser. Så kan vi bedriva en human, restriktiv narkotikapolitik.
Peter Moilanen
Chef för Narkotikapolitiskt center

Replik: Vi behöver ett samhälle där det är svårt att börja med narkotika – och lätt att sluta

Posted on by

Dennis Martinsson skriver, i sin krönika i Sundsvalls Tidning 4/1, om den senaste tidens diskussion om avkriminalisering av eget narkotikabruk.

I en replik i ST skriver vi att vi gärna resonerar kring Dennis krönika, men även ger förslag på lösningar.

Den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige har ökat över tid, men den minskade med tio procent 2018. Detta samtidigt som narkotikaförbudet gällt. Att jämföra dödlighetsnivåer med andra länder går egentligen inte att göra då länder mäter olika, men gör man det ser vi att Estland ligger högre än oss fast de avkriminaliserat. Däremot kan man se trender – och Portugal, som ofta lyfts upp som ett bra exempel på avkriminalisering, såg en ökning av sin dödlighet med 30 procent 2018. Just kriminaliseringen tycks inte ha med dödligheten att göra.

Det är sant att ett antal delstater samt två länder har legaliserat cannabis och att vissa länder avkriminaliserat. Men det är också sant att ett antal delstater och länder avslog legalisering under fjolåret, som till exempel New York, New Hampshire och Portugal. Irland valde att inte avkriminalisera. Utvecklingen är inte ödesbestämd.

En kommentar också om de resurser som läggs på ringa narkotikabrott. Det stämmer att de procentuellt är en stor del av narkotikabrotten, men det speglar inte nedlagd tid. Att utreda grövre narkotikabrott kan ta flera veckor medan ett ringa brott tar ett par timmar. Dessutom verkar de flesta ringa brotten komma ”på köpet” när polisen gör insatser mot rattfylleri, misshandel eller annan brottslighet. De som ertappas då har även narkotika i fickorna. Resursfrågan är inte given att vara så stor som det ibland låter.

Narkotikakonsumtionen hos oss är internationellt låg och har varit rätt stabil över åren, men hur ska vi då få ned den då narkotika fortfarande orsakar skador och lidande för såväl enskilda, närstående som samhälle?

Fokus behöver vara på förebyggande, tidig upptäckt samt vård och behandling. Hur får vi till en snabb vårdkedja av god kvalitet där det ska vara svårt att börja men lätt att sluta? Så får vi till en human, restriktiv narkotikapolitik.

Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt center

Olle Häggström, distriktsordförande IOGT-NTO

Per Fredheim, Mitt NBV Norr

Debatt: Legal cannabis stoppar inte kriminella gängen

Posted on by

I en debattartikel i Aftonbladet visar vi att logiken brister då legalisering lyfts som åtgärd för att minska våldet.

Det dödliga våldet med skjutvapen och sprängningar måste stoppas. Att – som en del debattörer föreslår – legalisera cannabis är dock knappast en del av lösningen.

Näst intill dagliga rubriker om dödligt våld kopplat till kriminella gäng oroar. Våldet drabbar, både direkt och indirekt, också människor helt utanför den kriminella världen när grannporten en natt sprängs eller när människor blir skjutna på den lokala pizzerian. Utvecklingen är djupt oroande, och något måste göras.

Då och då lyfts legalisering av cannabis som en lösning, nu senast av Rasmus Ling (Mp) och tidigare av Hanif Bali (M). Vid en första anblick kan man se en viss logik i sättet att argumentera: Gängen tjänar pengar på illegal försäljning av cannabis, så om vi tar bort den intäktskällan får vi lättare bort dem? Tittar man närmare ser man snart att logiken brister:

  • Över ett år efter legaliseringen av cannabis i Kanada så står den svarta marknaden fortfarande för över 60 procent av försäljningen av cannabis. Liknande mönster syns i exempelvis Kalifornien. De kriminella nätverken hittar sätt att konkurrera, exempelvis genom billigare priser.
  • Data från Colorado visar att den organiserade kriminaliteten tvärtom har ökat efter legaliseringen av cannabis.
  • Om en legalisering lyckas lyfta bort delar av gängens intäkter från cannabis skulle dessa sannolikt ersättas. Det kommer alltid att finnas sätt att skaffa pengar genom kriminell verksamhet.
  • Det ökade våldet i exempelvis Malmö ser inte ut att vara kopplat till just cannabis. Det mesta tyder på att gängen sålt ungefär lika mycket cannabis under en längre tid, medan våldet under samma period har ändrat karaktär, blivit grövre och mer förekommande överlag. Detta kan bara förklaras av helt andra mekanismer.
  • En legalisering, och medföljande normalisering, skulle ge andra helt oönskade konsekvenser. Allt tyder på att bruket skulle öka, och därmed också skadorna. Det debatteras fram och tillbaka om hur skadligt cannabis egentligen är, men det är helt klart ingen ofarlig, harmlös drog.

Så vad bör samhället göra istället? En ny rapport från Brottsförebyggande rådet (Skjutningar i kriminella miljöer, rapport 19:3) ger en del ledtrådar. Rapporten beskriver hur unga män växer in i kriminella miljöer i väldigt unga år. Instabila familjer med ekonomiska bekymmer, en svag anknytning till skolan och en bristande tro på framtiden är några av de gemensamma nämnarna.

På lång sikt måste vi arbeta förebyggande: Det handlar om så grundläggande saker som att minska de ekonomiska klyftorna och minska utanförskapet. Det finns ingen väg runt detta om vi på allvar vill ta itu med den här typen av kriminalitet.

På kort sikt måste vi fortsätta att arbeta mot narkotikahandeln, både när det gäller tillgång och efterfrågan. Polis och tull måste få resurser att på allvar störa smuggling och storskalig handel med narkotika. Tillgången på vapen måste minskas och det måste bli enklare att hoppa av de kriminella nätverken. Människor behöver erbjudas alternativ. 

En solidarisk politik måste fokusera på att unga inte ska hamna i utsatthet och kriminalitet, att färre börjar använda narkotika och att de som hamnar i beroende får rätt stöd och behandling. Då är legalisering inte lösningen. Tvärtom skulle det medföra radikalt ökad tillgänglighet för befolkningen i stort och bidra till ytterligare normalisering av användandet och större skador.

Svensk narkotikapolitik har absolut sina brister och behöver utvecklas, men tack vare den restriktiva politiken ligger Sverige mycket bra till i internationella jämförelser när det gäller exempelvis narkotikaanvändning – även bland unga – och det är värt att bevara.

Nyårskrönika

Posted on by

Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center, blickar bakåt och framåt i sin nyårskrönika i nättidningen Drugnews

 

När vi nu lämnar 2019 finns anledning att reflektera över det narkotikapolitiska året som jag fick äran att vara delaktig i då Narkotikapolitiskt center startade den 1 februari.

Det är bara att konstatera att många felaktigheter får fortsätta florera i media eller att andra perspektiv än folkhälsan får utrymme. Folkbildningsbehovet är fortsatt högt.

Inledningen av året gav mig intrycket av att narkotikakonsumtionen i Sverige ökat lavinartat och dödligheten var näst högst i Europa. Kort sagt en havererad narkotikapolitik. I centrum var cannabis som dessutom av vissa förklarades vara en rätt harmlös drog, ja, till och med hälsosam som medicin i breda lager. Att land efter land legaliserat eller på andra sätt liberaliserat cannabis tycktes ge intryck av att vi i Sverige inte riktigt hänger med. Ingen politiker tycktes bry sig. Här fanns frågor att sätta sig in i.

Svaren visade att påståendena antingen var helt felaktiga eller hade ett annat perspektiv än den hoppfulle folkhälsoentusiastens.

När året nu är slut kan vi konstatera att svenska ungdomar fortsätter använda cannabis på en internationellt sett låg nivå och debutåldern ligger i princip oförändrad. Vuxna har däremot ökat sitt användande de senaste fem åren, om än blygsamt, men även de ligger lågt.

Däremot är det i mitt tycke främst dödligheten som sticker ut som den stora plumpen i svensk narkotikapolitik då den ändå ökat mycket över åren.

Att dödligheten är hög jämfört med andra länder går däremot inte att säga med bestämdhet då mätningarna görs på olika sätt i olika länder. Dessutom minskade dödligheten i Sverige 2018 med tio procent och är nu nere på 2013 års nivå. Men varför fortsätter media referera till att vi skulle ha näst högst dödlighet i Europa när det inte går att styrka? Ibland står det också att vi har fler tunga narkomaner än andra jämförbara länder när vi pinsamt nog inte mätt den siffran på över tio år.

När det gäller legaliseringsvågen är det förvisso sant att två länder och ett antal delstater i USA hittills legaliserat. Nya Zealand ska folkomrösta 2020 och Luxemburgs regering vill legalisera. Men det är också sant att ett antal delstater i USA under året avslagit legaliseringar på olika sätt, till exempel New York, New Mexico och New Hampshire. Även Portugal och Italien har avslagit legaliseringsförsök under året och på Nya Zealand är en majoritet av opinionen emot legalisering som det ser ut just nu.

I USA görs försök att få upp legaliseringen på federal nivå, men blir det fortsatt republikansk majoritet ser det försöket ut att falla. Även om vi säkert kommer att få se några till länder/delstater legalisera skulle jag säga att ”vågen” stött på motstånd. Och en anledning till det är att det nu gått några år med olika legaliseringsexempel där resultaten inte är så lyckade. Konsumtionen går upp, skadorna likaså, dödligheten går inte ner och svarthandeln försvinner inte.

På tal om skador kom det under året en saklig svensk kunskapsöversikt från myndigheten FORTE som åter visade på de skador som cannabis ger; till exempel beroende, svårigheter att klara studier och ökad risk för psykoser. Den ökade risken för psykoser återfanns också i en studie från Kings college i London som publicerades i anrika the Lancet och i slutet av året kom studier från både Portugal och Danmark som antydde att antalet psykoser ökar med ökad cannabiskonsumtion.

I Läkartidningen publicerades under våren också den hittills största metastudien av cannabis som smärtstillande läkemedel och den visade nedslående resultat för att lansera detta på bred front, även om det finns tillfällen när det kan göra nytta.

Konsumtionen är alltså låg i Sverige i ett internationellt perspektiv och står still bland ungdomar. Dödligheten har ökat över åren, men har nu minskat till 2013 års nivå. Legaliseringsvågen tycks ha avstannat och resultaten från legaliseringen tycks hittills inte vara goda.

Perspektiv som allt för sällan kommer fram i media och som överraskade mig utifrån det jag hörde i februari. Finns det då anledning att slå sig för bröstet? Jag tycker inte det utan mycket behöver fortfarande göras. Inte minst då normaliseringen av cannabis pågår för fullt och attityderna håller på att skifta till mer tillåtande. Konsumtionen kommer i slutänden att öka om inget görs på allvar.

Narkotikapolitiken kom åter i hetluften när regeringen aviserade att de ville fokusera på narkotika i den kommande ANDT-strategin. Hanif Bali var ute och lyfte legalisering som ett sätt att lösa gängkriminaliteten. Inga andra riksdagspolitiker nappade på den idén och ett antal forskare dömde ut förslaget. Legalisering i Sverige tycks vara helt avförd från dagordningen. När jag och andra är ute i landet märker vi inte av någon längtan efter fler liberaliseringar.

Däremot dyker frågan om avkriminalisering upp då och då främst kopplad till frågan om de med beroende vågar söka vård och behandling. Den är värd att ta på allvar och är en av de utmaningar vi står inför.

Frågan är dock hur det görs på bästa sätt balanserat med förebyggande verksamhet och tidig upptäckt? Och hur vård och behandling sträcker sig till en sammanhängande vårdkedja som är snabb och av god kvalitet? Kanske är inte avkriminalisering då bästa lösningen? Personer med alkohol- eller spelberoende vågar inte heller alltid söka vård. För egentligen hör jag de som på riktigt bryr sig ropa efter en fungerande vård och behandling och mindre om just avkriminalisering.

Dagens insatser borde utvärderas för att skruva i åtgärderna, men redan nu kan sägas att det förmodligen behövs mer av samma – kryddat med en del nytt.

Fokus behöver nu vara på att ytterligare få ner dödligheten. Men även mer resurser till en modern förebyggande verksamhet istället för mindre som vi har nu. Mer resurser och organisering av behandling och dess vårdkedja. Det nya borde vara alternativa påföljder till böter vid ringa brott. Det är den tidiga upptäckten vi vill åt, inte boten. Det skulle kunna göras genom att böter tillsammans med pricken i registret slopas vid genomgången behandling eller annan stödinsats. Att höja åldersgränsen på tobak till 20 år vore också något att testa då vi vet att det är de ungdomar som röker tobak som oftast är de som röker cannabis.

Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken och den utvecklingen behöver komma nu. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Den som kan visa på en fungerande politik kommer att lyckas och där har vi Sverige en unik möjlighet att åter visa vägen istället för att använda panikartade lösningar som leder till en återvändsgränd. Utvecklingen är inte ödesbestämd.

Så skapar vi en human, restriktiv narkotikapolitik 2020!

Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center

Analys: Kan en avkriminalisering minska narkotikadödligheten?

Posted on by

Avkriminalisering av narkotikakonsumtion är hett i debatten och antas kunna minska dödlighet av droger. Men detta samband är svagt visar en genomgång av olika länders data. För att utveckla narkotikapolitiken är det långt viktigare ta reda på vilka andra faktorer som inverkar, skriver Staffan Hübinette i en analys i nättidningen Drugnews.

Läs hela artikeln här

Året som gått

Posted on by

I februari 2019 startade vi verksamheten för Narkotikapolitiskt Center (NPC). Under året har vi djupdykt i ett antal frågor, inte minst orsakerna till den höga dödligheten.

Vi har tagit fram en rapport, ett antal PM, en FAQ och inte minst varit aktiva i den mediala debatten med 15 debattartiklar.
Vi har även satt igång ett antal folkbildningsinsatser genom seminarier och webbföreläsningar. Nu ser vi fram emot
att fortsätta arbetet 2020!

Läs om årets insatser här

Omvärldsspaning: Den svenska debatten

Posted on by

Under den senare delen av hösten har gängvåldet tagit mycket plats i den svenska politiska debatten och har också gjort avtryck i diskussionerna om narkotikapolitik.

Vänsterpartiet gick ut och krävde avkriminalisering av eget bruk av narkotika som ett sätt att stävja gängproblematiken. Utspelet resulterade i många rubriker, trots att kravet funnits i partiets program länge. I mitten av november skrev Ted Goldberg, professor i sociologi på SvD Debatt att ”vi bör ändra målet för vår narkotikapolitik från att försöka utrota narkotikan till att minimera skadornas antal och svårighetsgrad”. Han nämner aldrig ordet ”legalisering” i artikeln, men menar att ”prohibition” är en starkt bidragande faktor bakom gängvåldet.

Hanif Bali (M) har i intervjuer framfört krav på en utredning om legalisering av cannabis. Också här anförs gängvåldet som främsta skäl: ”Enligt polisen står cannabismarknaden för mellan 50 till 80 procent av gängens finansiering. Om den inte fanns till gängens förfogande hade de behövt syssla med annan form av brottslighet, som är långt mer riskabel att åka dit för, och långt mindre lönsamt.”, säger Hanif Bali till SvD.

De som efterlyser legalisering har dock fått svar på tal. Den 19 november svarade Peter Moilanen (NPC) i SvD. Han pekar på hur den svarta marknaden fortsätter att vara mycket stor i såväl Kanada som Kalifornien och Colorado efter legaliseringen, och att det är relativt lätt för gängen att tjäna pengar även på legala produkter så länge de regleras (exempelvis tobak).

Den 30 november skrev forskarna Manne Gerell, Björn Johnson och Petter Karlsson på DN Debatt att ”Legalisering av narkotika minskar inte gängvåldet”. Man pekar först på att Vänsterpartiets förslag om avkriminalisering knappast berör gängen alls eftersom marknaden fortfarande är illegal. Gällande legalisering för man ett liknande resonemang som Peter Moilanen: ”Under 2010-talet har Uruguay och flera delstater i USA legaliserat cannabis för rekreationellt bruk, och 2018 följde Georgien, Kanada och Sydafrika efter. Erfarenheterna från de amerikanska delstater som har längst erfarenhet av legalisering, Colorado och Washington, tyder dock inte på att legaliseringen fått några större positiva effekter.”

Att debattörer lyfter narkotikafrågan i relation till gängvåldet är inte förvånande. Det finns en relevant koppling – det är ingen tvekan om att gängens intäkter till stor del kommer från narkotikahandel – men det går inte komma ifrån att en del av utspelen känns lite populistiska. Vänsterpartiet har exempelvis inte drivit frågan om avkriminalisering alls tidigare, Jonas Sjöstedt har snarare blivit generad när frågan kommit upp. Nu tar man fram förslaget som något innovativt, trots att man haft det i partiprogrammet länge.

Argumenten för att legalisera narkotika för att få bort gängvåldet håller inte. För det första visar erfarenheten att den svarta marknaden finns kvar även efter en legalisering – de kan alltid konkurrera med pris. För det andra så finns det en rad andra områden som kriminella gäng kan tjäna pengar på, även om man skulle lyckas få bort en del av narkotikaintäkterna. För det tredje så finns inte mycket som tyder på att det ökade skjutvapenvåldet i Malmö har med cannabis att göra. Gängen sålde ungefär lika mycket cannabis för tio år sedan, medan våldet under samma tid har ändrat karaktär och blivit både vanligare och grövre.

Replik: Cannabis slår inte ut svart marknad

Posted on by

I en debattartikel i Svd lyfter Ted Goldberg upp att nuvarande narkotikapolitik har stor del i det upptrappade våldet i spåren av gängkriminaliteten. Han menar att vi bör ändra målet från att försöka utrota narkotikan till ett mål om att minimera skadorna. Från Narkotikapolitiskt Centers sida utmanar vi den bilden i vår replik i Svd.

Vi delar verkligen oron för den gängkriminalitet som finns på våra gator och narkotikaförsäljning är mycket riktigt är en av intäktskällorna. Frågan är dock om en legalisering av narkotika skulle minska intäkterna på ett avgörande sätt för dessa gäng? Erfarenheterna från såväl Sverige som Nordamerika tyder inte på det. Över tid har vi haft olika gängkrig i Sverige. Ett sådant var det så kallade cigarettkriget i slutet av 1990-talet som handlade om smuggling av cigaretter och försäljning av sprit på krogar. Produkter som var och är legala. Gäng söker sin finansiering där det finns incitament att tjäna pengar vilket ofta handlar om produkter med punktskatter eller regleringar.

I Nordamerika ser vi att den svarta marknaden fortsätter att frodas i Kanada och Kalifornien, som båda har legaliserat cannabis. I Colorado har till och med maffian etablerats inne i delstaten. En annan åtgärd som ibland lyfts fram är avkriminalisering. En sådan skulle inte reducera de ekonomiska incitamenten för gängen. Varken avkriminalisering eller legalisering kommer åt roten till den problematik som ligger bakom gängkriminaliteten. Där krävs helt andra lösningar.

Goldberg menar vidare att vi gjort allt vi har kunnat för att uppnå det narkotikafria samhället, utan att lyckas. Vi menar att vi långtifrån har prövat alla de insatser som kan genomföras inom rådande narkotikapolitik, även om just visionen ska ses som just en vision och inte en absolut sanning. Tvärtom behöver vi nu fokusera och satsa resurser på ett förebyggande arbete värt namnet. Detsamma gäller behandling och en fungerande vårdkedja.

Vi är öppna för nya åtgärder och lösningar, men det är rimligt att gå framåt med en försiktighetsprincip. Ett exempel på det är att införa alternativa påföljder till böter för ringa bruk, för att personer snabbt ska kunna välja behandling eller annat stöd för att bli av med sin konsumtion.

Vi ska vara nöjda att vi i Sverige inte har gått legaliserings- och liberaliseringsvägen med vår narkotikapolitik. I internationella mätningar har vi i Sverige en låg konsumtion av narkotika och debutåldern går inte ner i åldrarna. Det har besparat oss mycket skador och lidande för såväl den enskilde, närstående och samhället i stort. Den narkotikarelaterade dödligheten sticker dock ut och orsakerna till det behöver följas upp för att hitta rätt åtgärder.

Samtidigt är det viktigt att följa utvecklingen efter legaliseringen i delar av Nordamerika. De studier som hittills publicerats indikerar konsumtionsökningar, ett ökat beroende bland tonåringar och fler sjukhusvistelser även om det är för tidigt att se de långsiktiga effekterna. Vi ser nu delstater som aktivt väljer att avstå legalisering, som New York, New Jersey och New Mexico som i år röstat ner förslag i den riktningen.

Goldberg skriver om Sveriges krig mot narkotika och vänder sig mot visionen om ett narkotikafritt samhälle. Begrepp och påståenden som det finns anledning att reda ut. Vi har i jämförelse med många andra länder en relativt mild straffskala och ringa narkotikabrott leder inte till fängelse, utan böter eller vårdinsatser.

En vision om ett narkotikafritt samhälle är just en vision. Men den anger en ambition och mål om att minska antalet användare, lidanden och dödlighet. Som en del av vår narkotikapolitik har vi sedan 1960-talet fört in skadereducerande åtgärder med start i metadonprogram och uppsökande verksamhet för att under 2000-talet införa sprutbytesprogram och Naloxon. Dessa insatser är viktiga, men måste ses som steg på vägen och inte slutmålet. I grunden handlar det om att föra en human, restriktiv narkotikapolitik där det ska vara svårt att börja men lätt att sluta.

 

Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center

Slutreplik: Åldersgränser fungerar som metod

Posted on by

I en slutreplik i UNT på vår tidigare debattartikel poängterar vi sambandet mellan tobak och cannabis och behovet av att pröva nya förebyggande åtgärder som kan påverka konsumtionen av båda substanser.  

I en replik av Albin Zettervall kritiseras vårt förslag om att höja åldersgränsen på tobak till 20 år för att få ner konsumtionen av såväl tobak som cannabis. Vi menar att vårt förslag inte minskat i aktualitet sedan vi skrev vår debattartikel då Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning precis presenterat en ny rapport om substansdebut bland skolungdomar.

Där framgår att debuten av cigaretter i genomsnitt sker något år före cannabis. Detta, i kombination med att fler än var tredje elev i årskurs nio som röker också använt cannabis medan icke-rökarna knappt testat, pekar på att vi förebygger cannabis genom att förebygga tobak.

Vi har kommit långt i Sverige vad gäller minskning av tobaksbruk men det räcker inte om vi ska nå ett rökfritt Sverige 2025. Nedgången av tobaksbruk har avstannat och det behövs nu fler åtgärder för att komma tillrätta med det folkhälsoproblem som detta innebär. Zettervall pekar på att det skulle vara bättre att rökare istället övergår till snus eller e-cigaretter. Tyvärr innehåller även de produkterna nikotin varför en övergång inte är en lösning. Dessutom vet vi ännu inte effekterna av e-cigaretter då de är ett relativt nytt fenomen varför dessa produkter bör ha samma åldersgräns.

Åldersgränser är en beprövad metod som vi vet fungerar. För alkoholförsäljning via Systembolaget är gränsen 20 år, vilket minskar kompislangning. Den kriminalitet som eventuellt skulle uppstå behöver hanteras av polis och tull, inte genom att sluta verka förebyggande.

Vad sambandet mellan tobaks- och narkotikaanvändningen beror på är inte helt klarlagt. 

Däremot skulle en höjning av åldersgränsen på tobak och tobaksrelaterade produkter till 20 år vara ett sätt att minska såväl cannabis- som tobakskonsumtionen bland ungdomar, och med det även skadorna.

Anders Monemar regionpolitiker (C), Östergötland
Helen Stjerna, A Non smoking seneration
Håkan Fransson, drogförebyggare, Öckerö kommun
Peter Moilanen, chef för Narkotikapolitiskt center