Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center, blickar bakåt och framåt i sin nyårskrönika i nättidningen Drugnews
När vi nu lämnar 2019 finns anledning att reflektera över det narkotikapolitiska året som jag fick äran att vara delaktig i då Narkotikapolitiskt center startade den 1 februari.
Det är bara att konstatera att många felaktigheter får fortsätta florera i media eller att andra perspektiv än folkhälsan får utrymme. Folkbildningsbehovet är fortsatt högt.
Inledningen av året gav mig intrycket av att narkotikakonsumtionen i Sverige ökat lavinartat och dödligheten var näst högst i Europa. Kort sagt en havererad narkotikapolitik. I centrum var cannabis som dessutom av vissa förklarades vara en rätt harmlös drog, ja, till och med hälsosam som medicin i breda lager. Att land efter land legaliserat eller på andra sätt liberaliserat cannabis tycktes ge intryck av att vi i Sverige inte riktigt hänger med. Ingen politiker tycktes bry sig. Här fanns frågor att sätta sig in i.
Svaren visade att påståendena antingen var helt felaktiga eller hade ett annat perspektiv än den hoppfulle folkhälsoentusiastens.
När året nu är slut kan vi konstatera att svenska ungdomar fortsätter använda cannabis på en internationellt sett låg nivå och debutåldern ligger i princip oförändrad. Vuxna har däremot ökat sitt användande de senaste fem åren, om än blygsamt, men även de ligger lågt.
Däremot är det i mitt tycke främst dödligheten som sticker ut som den stora plumpen i svensk narkotikapolitik då den ändå ökat mycket över åren.
Att dödligheten är hög jämfört med andra länder går däremot inte att säga med bestämdhet då mätningarna görs på olika sätt i olika länder. Dessutom minskade dödligheten i Sverige 2018 med tio procent och är nu nere på 2013 års nivå. Men varför fortsätter media referera till att vi skulle ha näst högst dödlighet i Europa när det inte går att styrka? Ibland står det också att vi har fler tunga narkomaner än andra jämförbara länder när vi pinsamt nog inte mätt den siffran på över tio år.
När det gäller legaliseringsvågen är det förvisso sant att två länder och ett antal delstater i USA hittills legaliserat. Nya Zealand ska folkomrösta 2020 och Luxemburgs regering vill legalisera. Men det är också sant att ett antal delstater i USA under året avslagit legaliseringar på olika sätt, till exempel New York, New Mexico och New Hampshire. Även Portugal och Italien har avslagit legaliseringsförsök under året och på Nya Zealand är en majoritet av opinionen emot legalisering som det ser ut just nu.
I USA görs försök att få upp legaliseringen på federal nivå, men blir det fortsatt republikansk majoritet ser det försöket ut att falla. Även om vi säkert kommer att få se några till länder/delstater legalisera skulle jag säga att ”vågen” stött på motstånd. Och en anledning till det är att det nu gått några år med olika legaliseringsexempel där resultaten inte är så lyckade. Konsumtionen går upp, skadorna likaså, dödligheten går inte ner och svarthandeln försvinner inte.
På tal om skador kom det under året en saklig svensk kunskapsöversikt från myndigheten FORTE som åter visade på de skador som cannabis ger; till exempel beroende, svårigheter att klara studier och ökad risk för psykoser. Den ökade risken för psykoser återfanns också i en studie från Kings college i London som publicerades i anrika the Lancet och i slutet av året kom studier från både Portugal och Danmark som antydde att antalet psykoser ökar med ökad cannabiskonsumtion.
I Läkartidningen publicerades under våren också den hittills största metastudien av cannabis som smärtstillande läkemedel och den visade nedslående resultat för att lansera detta på bred front, även om det finns tillfällen när det kan göra nytta.
Konsumtionen är alltså låg i Sverige i ett internationellt perspektiv och står still bland ungdomar. Dödligheten har ökat över åren, men har nu minskat till 2013 års nivå. Legaliseringsvågen tycks ha avstannat och resultaten från legaliseringen tycks hittills inte vara goda.
Perspektiv som allt för sällan kommer fram i media och som överraskade mig utifrån det jag hörde i februari. Finns det då anledning att slå sig för bröstet? Jag tycker inte det utan mycket behöver fortfarande göras. Inte minst då normaliseringen av cannabis pågår för fullt och attityderna håller på att skifta till mer tillåtande. Konsumtionen kommer i slutänden att öka om inget görs på allvar.
Narkotikapolitiken kom åter i hetluften när regeringen aviserade att de ville fokusera på narkotika i den kommande ANDT-strategin. Hanif Bali var ute och lyfte legalisering som ett sätt att lösa gängkriminaliteten. Inga andra riksdagspolitiker nappade på den idén och ett antal forskare dömde ut förslaget. Legalisering i Sverige tycks vara helt avförd från dagordningen. När jag och andra är ute i landet märker vi inte av någon längtan efter fler liberaliseringar.
Däremot dyker frågan om avkriminalisering upp då och då främst kopplad till frågan om de med beroende vågar söka vård och behandling. Den är värd att ta på allvar och är en av de utmaningar vi står inför.
Frågan är dock hur det görs på bästa sätt balanserat med förebyggande verksamhet och tidig upptäckt? Och hur vård och behandling sträcker sig till en sammanhängande vårdkedja som är snabb och av god kvalitet? Kanske är inte avkriminalisering då bästa lösningen? Personer med alkohol- eller spelberoende vågar inte heller alltid söka vård. För egentligen hör jag de som på riktigt bryr sig ropa efter en fungerande vård och behandling och mindre om just avkriminalisering.
Dagens insatser borde utvärderas för att skruva i åtgärderna, men redan nu kan sägas att det förmodligen behövs mer av samma – kryddat med en del nytt.
Fokus behöver nu vara på att ytterligare få ner dödligheten. Men även mer resurser till en modern förebyggande verksamhet istället för mindre som vi har nu. Mer resurser och organisering av behandling och dess vårdkedja. Det nya borde vara alternativa påföljder till böter vid ringa brott. Det är den tidiga upptäckten vi vill åt, inte boten. Det skulle kunna göras genom att böter tillsammans med pricken i registret slopas vid genomgången behandling eller annan stödinsats. Att höja åldersgränsen på tobak till 20 år vore också något att testa då vi vet att det är de ungdomar som röker tobak som oftast är de som röker cannabis.
Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken och den utvecklingen behöver komma nu. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Den som kan visa på en fungerande politik kommer att lyckas och där har vi Sverige en unik möjlighet att åter visa vägen istället för att använda panikartade lösningar som leder till en återvändsgränd. Utvecklingen är inte ödesbestämd.
Så skapar vi en human, restriktiv narkotikapolitik 2020!
Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center
