International Drug Control and Human Right –The Laws, the Rhetoric, and the Policies
Mänskliga rättigheter har blivit en allmänt förekommande del av det politiska och juridiska språket – en universell referenspunkt som används för vitt skilda syften. Samtidigt har en överanvändning av människorättsbegreppet av aktivister, politiker, media och jurister lett till en osäkerhet kring vad mänskliga rättigheter egentligen innebär. När även centrala FN-organ, såsom kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR), antar positioner som motsäger grundläggande FN-dokument och sina egna mandat, väcks frågor om ansvarstagande, transparens och legitimitet inom FN-systemet.
Denna rapport undersöker OHCHR:s roll i den pågående debatten om narkotikakontroll och mänskliga rättigheter. Under flera decennier har OHCHR visat begränsat intresse för narkotikapolitik, men på senare tid har organet blivit en av de mest aktiva och högljudda aktörerna i frågan. Den nuvarande kampanjen för en så kallad “transformativ ansats” eller “ansvarsfull reglering” förespråkar förändringar som i praktiken innebär en nedmontering av det internationella narkotikakontrollsystemet. Detta skifte, som saknar tydlig juridisk och logisk grund, väcker frågor om vad som ligger bakom OHCHR:s nya position.
I en tid då dessa principer utmanas är det avgörande att analysera hur FN:s högsta människorättsorgan hanterar sitt mandat och huruvida dess agerande står i överensstämmelse med internationell rätt och FN-stadgans grundläggande anda.
FN:s olika dokument stadgar att narkotikakontroll och mänskliga rättigheter samordnas och FN har ett klart mandat att göra ”rekommendationer för samordning av politik och verksamheter hos de specialiserade organen.” Det är därför förvånande att se hur OHCHR tycks gå sin egen väg som enskilt FN-organ i sina utspel och åsikter.
OHCHR:s intresse för dessa frågor tycks initierat utanför FN-systemet via ett fåtal civilsamhällesorganisationer som arbetat för en reform av narkotikapolitiken. Deras syfte tycks vara att få igenom avkriminalisering eller legalisering av narkotikaklassade substanser. Ett sätt som av dem bedömts bidra till att uppnå detta är då att beskriva en konflikt mellan narkotikakontroll och mänskliga rättigheter, när det i själva verket går att samordna och enligt FN-dokument även ska samordnas. Till detta tillkommer ett språk som är svart-vitt i sin utgångspunkt och inte ger någon möjlighet till verklighetens nyanser. Antingen är du emot narkotikakontroll eller emot mänskliga rättigheter.
OHCHR verkar dessutom inte ha utvecklat någon egen expertis inom narkotikafrågor utan förlitar sig främst på Mänskliga rättighetscentret vid universitetet i Essex, precis som andra FN-organ. Ett exempel är den skrift som gavs ut 2019 som heter ”Internationella riktlinjer för mänskliga rättigheter och narkotikapolitik”. Där återfinns logotyper från UNAIDS, UNDP och WHO tillsammans med organisationen HRDP, som är en del av Harm Reduction International, HRI. Den senare har sin bas vid universitetet i Essex och dess arbete stöds generöst av Open Society Foundations globala narkotikapolitikprogram.
Riktlinjerna innehåller förvisso en ”disclaimer” om att de åsikter som uttrycks inte nödvändigtvis representerar de olika FN-organen, men det är tydligt att avsikten är att ge medlemsstater, beslutsfattare med fler riktlinjer i frågan och att det då kan uppfattas som FN-organens riktlinjer, samt att riktlinjerna nyttjas vid olika utbildningsinsatser, där bland annat universitetet vid Essex medverkat.
Högkommissionären för OHCHR är den mest ledande och synliga FN-enheten när det gäller mänskliga rättigheter och också den mest aktivistiska FN-enheten när det gäller att nedmontera det internationella ramverket för narkotikakontroll. Det är värt att notera att högkommissionären inte har något mandat att omstrukturera internationell rätt. Ändringar av dessa dokument ska göras av de undertecknande parterna själva och följa vissa procedurer.
I sin retorik fokuserar OHCHR enbart på de cirka fem procent i världen som använt narkotika. I praktiken lämnar de den absoluta majoriteten av ”vi, folket i FN”. Barnkonventionens skydd av alla barn att använda narkotika samt andra dokument som förespråkar förebyggande arbete tas inte upp i den allmänna kommunikationen och retoriken. ”Kriget mot droger har misslyckats” används flitigt utan att definieras närmare.
OHCHR har inte svarat på den förfrågan om intervju som rapportförfattaren med fler försökt få till, men har istället närvarat vid minst sju av nio möten inom den så kallade Brandenburg Forum om narkotika och utvecklingspolitik, BBF. Detta är ett forum beställt av Tyskland och samarrangerades bland annat av Transnational Institute, TNI, och IDPC.
