I narkotikadebatten fokuseras ofta på antalet narkotikabrott i Sverige. Tesen som förs
fram är att då 90 procent av alla narkotikabrott är ringa brott, så skulle man vid en avkriminalisering kunna frigöra denna resurs och använda den till annan polisiär
verksamhet eller till vård och behandling. Men stämmer tesen?
Även om antalet ringa brott av både konsumtion och innehav är 90 procent av antalet anmälda narkotikabrott, innebär det inte att 90 procent av polisens arbetstid ägnas åt dessa, då ett ringa brott tar betydligt kortare tid att hantera än andra narkotikaärenden. Antalet ringa brott speglar inte heller polisens aktiva spaningsinsatser. Många brott kommer så att säga
på köpet när tillslag görs vid annan brottslighet som misshandel, inbrott eller trafikonykterhet. Vad gäller konsumtion kan det, enligt BRÅ, röra sig om 25 procent av fallen. När det gäller innehav finns studier som pekar på storleksordningen 75 procent.
Totalt sett tycks det därmed vara relativt få resurser som finns att omfördela. Då Polis-myndigheten är nationell, och vård och behandling regional och kommunal, skulle denna besparing heller knappast komma vård och behandling till del.
Läs NPC reder ut: Resurser för ringa narkotikabrott här