I en debattartikel i Svd lyfter Ted Goldberg upp att nuvarande narkotikapolitik har stor del i det upptrappade våldet i spåren av gängkriminaliteten. Han menar att vi bör ändra målet från att försöka utrota narkotikan till ett mål om att minimera skadorna. Från Narkotikapolitiskt Centers sida utmanar vi den bilden i vår replik i Svd.
Vi delar verkligen oron för den gängkriminalitet som finns på våra gator och narkotikaförsäljning är mycket riktigt är en av intäktskällorna. Frågan är dock om en legalisering av narkotika skulle minska intäkterna på ett avgörande sätt för dessa gäng? Erfarenheterna från såväl Sverige som Nordamerika tyder inte på det. Över tid har vi haft olika gängkrig i Sverige. Ett sådant var det så kallade cigarettkriget i slutet av 1990-talet som handlade om smuggling av cigaretter och försäljning av sprit på krogar. Produkter som var och är legala. Gäng söker sin finansiering där det finns incitament att tjäna pengar vilket ofta handlar om produkter med punktskatter eller regleringar.
I Nordamerika ser vi att den svarta marknaden fortsätter att frodas i Kanada och Kalifornien, som båda har legaliserat cannabis. I Colorado har till och med maffian etablerats inne i delstaten. En annan åtgärd som ibland lyfts fram är avkriminalisering. En sådan skulle inte reducera de ekonomiska incitamenten för gängen. Varken avkriminalisering eller legalisering kommer åt roten till den problematik som ligger bakom gängkriminaliteten. Där krävs helt andra lösningar.
Goldberg menar vidare att vi gjort allt vi har kunnat för att uppnå det narkotikafria samhället, utan att lyckas. Vi menar att vi långtifrån har prövat alla de insatser som kan genomföras inom rådande narkotikapolitik, även om just visionen ska ses som just en vision och inte en absolut sanning. Tvärtom behöver vi nu fokusera och satsa resurser på ett förebyggande arbete värt namnet. Detsamma gäller behandling och en fungerande vårdkedja.
Vi är öppna för nya åtgärder och lösningar, men det är rimligt att gå framåt med en försiktighetsprincip. Ett exempel på det är att införa alternativa påföljder till böter för ringa bruk, för att personer snabbt ska kunna välja behandling eller annat stöd för att bli av med sin konsumtion.
Vi ska vara nöjda att vi i Sverige inte har gått legaliserings- och liberaliseringsvägen med vår narkotikapolitik. I internationella mätningar har vi i Sverige en låg konsumtion av narkotika och debutåldern går inte ner i åldrarna. Det har besparat oss mycket skador och lidande för såväl den enskilde, närstående och samhället i stort. Den narkotikarelaterade dödligheten sticker dock ut och orsakerna till det behöver följas upp för att hitta rätt åtgärder.
Samtidigt är det viktigt att följa utvecklingen efter legaliseringen i delar av Nordamerika. De studier som hittills publicerats indikerar konsumtionsökningar, ett ökat beroende bland tonåringar och fler sjukhusvistelser även om det är för tidigt att se de långsiktiga effekterna. Vi ser nu delstater som aktivt väljer att avstå legalisering, som New York, New Jersey och New Mexico som i år röstat ner förslag i den riktningen.
Goldberg skriver om Sveriges krig mot narkotika och vänder sig mot visionen om ett narkotikafritt samhälle. Begrepp och påståenden som det finns anledning att reda ut. Vi har i jämförelse med många andra länder en relativt mild straffskala och ringa narkotikabrott leder inte till fängelse, utan böter eller vårdinsatser.
En vision om ett narkotikafritt samhälle är just en vision. Men den anger en ambition och mål om att minska antalet användare, lidanden och dödlighet. Som en del av vår narkotikapolitik har vi sedan 1960-talet fört in skadereducerande åtgärder med start i metadonprogram och uppsökande verksamhet för att under 2000-talet införa sprutbytesprogram och Naloxon. Dessa insatser är viktiga, men måste ses som steg på vägen och inte slutmålet. I grunden handlar det om att föra en human, restriktiv narkotikapolitik där det ska vara svårt att börja men lätt att sluta.
Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center