Slovenien var på väg att bli nästa europeiska land att legalisera cannabis för personligt bruk. Men utvecklingen tog en annan vändning. EU-rättsliga frågor, växande kritik från folkhälsoaktörer och ett aktivt civilsamhälle kom att prägla processen – och legaliseringen blev aldrig verklighet. Vad var det som hände i Slovenien, och vad kan andra länder lära av det? Här sammanfattas processen i text och infografik. 

Mellan 2024 och 2026 var Slovenien nära att legalisera cannabis för begränsat personligt bruk. Det som började som en politisk reform efter en rådgivande folkomröstning utvecklades efter hand till en betydligt mer komplex diskussion om folkhälsa, skydd av unga, juridiskt ansvar och statens förmåga att hantera oönskade konsekvenser. Sloveniens erfarenheter kan ge viktiga lärdomar för andra europeiska länder som överväger att förändra sin cannabispolitik.

Två tydligt skilda politiska processer pågick parallellt i Slovenien. Dels infördes ett reglerat system för cannabis för medicinska och vetenskapliga ändamål, inom ramen för den befintliga regleringen av läkemedel och hälso- och sjukvård. Samtidigt lades ett separat förslag fram om att tillåta begränsat personligt bruk, bland annat egen odling, innehav och överlåtelse av cannabis utan betalning mellan vuxna. Folkhälsoexperter och civilsamhällesorganisationer varnade för att en sådan modell skulle kunna öka tillgången till cannabis och bidra till en normalisering av användningen. De pekade också på oklarheter kring distribution och tillsyn samt möjliga konsekvenser för andra länder. Oron handlade särskilt om unga, psykisk hälsa, cannabis med högre THC-halt, beroende, trafikpåverkan, konsekvenser för familjer och samhället samt en ökad belastning på förebyggande insatser, behandling och hälso- och sjukvård.

En avgörande vändpunkt kom när lagförslaget anmäldes till EU genom Technical Regulation Information System (TRIS). Hösten 2025 lämnade EU-kommissionen ett detaljerat yttrande med invändningar som bland annat rörde EU-rättsliga skyldigheter, otillåten distribution, hur regleringen förhöll sig till annan lagstiftning och möjliga konsekvenser över nationsgränserna. Det innebar att lagstiftningsprocessen pausades till februari 2026. Detta sammanföll med perioden inför valet i Slovenien. Eftersom förslaget inte ändrades i någon större utsträckning för att möta kommissionens invändningar fanns till slut inte längre det politiska och tidsmässiga utrymmet för att driva lagstiftningen vidare, och förslaget kom aldrig att antas.

Utfallet påverkades också av ett samordnat påverkansarbete från civilsamhället. Exempelvis arbetade Institute Utrip nära Slovenian NCD Alliance och andra aktörer inom folkhälsoområdet med en kombination av vetenskaplig kunskap, juridisk analys, dialog med parlamentet, opinionsbildning och samarbete med europeiska och internationella organisationer. En viktig strategisk lärdom var att flytta diskussionen bort från den förenklade motsättningen mellan ”förbud och frihet” och i stället ställa frågan: Vad innebär den här politiken för folkhälsan, barn och unga, sociala normer, allmän säkerhet, grannländer och statens ansvar?

Erfarenheterna från Slovenien visar att en legalisering av cannabis varken är oundviklig eller enbart en fråga om politisk ideologi. Narkotikapolitiken formas av kunskap och evidens, juridiska ramar, myndigheternas beredskap och civilsamhällets möjligheter att delta aktivt i beslutsprocessen. Sloveniens erfarenheter ger andra europeiska länder en viktig påminnelse: den som överväger att ändra lagstiftningen om cannabis behöver väga de förväntade vinsterna mot de negativa konsekvenser en förändring kan få för hälsa, samhälle och juridik.

Kommentar och sammanfattning:
Matej Košir, Institute Utrip, Slovenia

Texten är översatt till svenska.

Läs mer i bifogad pdf som sammanfattar processen och vilka konsekvenser den fått.