Debatt: Djupt oroande att insatser mot narkotika prioriteras ned

Det narkotikaförebyggande arbetet i landet tycks inte ha tillräcklig effekt. Nu lyfter vi i en debattartikel i Dagens Samhälle vad vi ser för behov av förebyggande insatser.

Narkotikakonsumtionen hos ungdomar i Sverige ligger still och går inte ner likt alkohol och tobak. Detta enligt de mätningar Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning gör. Hos den vuxna befolkningen har dessutom en liten uppgång skett även om konsumtionen fortfarande, i ett internationellt perspektiv, ligger på en låg nivå. Dessutom ser vi bland ungdomar en mer tillåtande attityd till narkotika, även hos dem som inte själva är användare.

Regeringen, med socialminister Lena Hallengren och inrikesminister Mikael Damberg i spetsen, vill se ett ökat fokus på narkotika i den ANDT-strategi som ska ligga till grund för arbetet med alkohol, narkotika, doping och tobak från 2021. Samtidigt hörs röster i debatten om att mer av samma politik inte kommer att lösa problemen och att helt nya former för arbetet behövs. För oss är dock regeringens initiativ välkommet. Frågan är dock vad vi menar med det och hur det nuvarande förebyggande arbetet ser ut inom stat och kommun?

Under 2018 saknade nästan var femte kommun, 63 stycken, en anställd drogsamordnare. Arbetstiden för de samordnare som finns har dessutom minskat sedan 2011. De obefintliga eller minskade resurserna tycks få konsekvenser. Trots att den nuvarande ANDT-strategin lyfter vikten av att följa upp arbetet lokalt är det bara drygt hälften av kommunerna som klarar att genomföra detta.

Två av tre kommuner kartlade inte användningen och skadorna av ANDT och en av tre följde inte upp konsumtionen bland skolelever. Och det slutar inte där; var femte kommun sade sig inte ha rutiner för orosanmälan, vilket inkluderar uppföljning och återkoppling och eller åtgärder för att stärka föräldrar i deras föräldraskap. Över 100 kommuner, 35 procent, sade sig inte göra insatser för elever med svårigheter i skolan. Detta enligt Folkhälsomyndighetens rapport ”Den svenska narkotikasituationen 2019”. Detta är förstås för lite för att verkligen kunna göra avtryck.

Staten är inte bättre. Under två år har de 196 miljoner kronor som fanns för regeringens ANDT-arbete halverats och i år finns 96 miljoner avsatta. Det ger konsekvenser som att Folkhälsomyndigheten nu avbrutit utlysningen av medel för nya hälsofrämjande och förebyggande ANDT-projekt för 2020, utifrån att myndigheten tilldelats ett lägre anslag än tidigare år.

Kanske finns en del av svaret till varför narkotikakonsumtionen inte minskar bland ungdomar och vuxna att läsa i hur styvmoderligt vi arbetar med resurser och stöd till det förebyggande arbetet? Det förebyggande arbetet lyfts alltid som en viktig komponent för att förhindra att människor hamnar i en problematik som långsiktigt kostar dem och samhället långt mer. Vi är därför djupt oroade över hur den nedprioritering som nu genomförts i praktiken kommer att slå.

Innan vi i desperation prövar nya åtgärder utan bevisad effekt borde vi se till att satsa på ett förebyggande arbete värt namnet. Vi vill inte se en halvering av resurserna utan en fördubbling. Sverige har under 2000-talet skapat en bra struktur mellan stat, region och kommun, men den måste fyllas med resurser och visa på ett praktiskt systematiskt innehåll.

Ett stort ansvar ligger nu på kommunerna att i ett kämpigt ekonomiskt läge visa att ett välriktat förebyggande arbete ger mångfalt tillbaka och på regeringen att säkra att detta verkligen får genomslag i den kommande ANDT-strategin.

 

Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center

Slutreplik: Nej, legalisering är ingen lösning på våldet

Rasmus Ling (MP) replikerade på vår debattartikel kring legalisering i Aftonbladet och vi skriver nu i vår slutreplik hur vi ser på rådande narkotikapolitik och koppling till gängkriminalitet:

Nej Rasmus Ling, vi är långt från nöjda med svensk narkotikapolitik. Några rättvisa jämförelser med andra länder låter sig inte göras när det gäller narkotikadödligheten då metoderna för registrering fortfarande skiljer sig för mycket mellan länderna – men självklart är siffrorna i Sverige oacceptabelt höga.

Svensk narkotikapolitik måste bli bättre och vi välkomnar en diskussion kring detta. Vi har tidigare pekat på flera områden där det finns tydliga behov av utveckling och förbättring. Ett sådant område är vården, som idag inte alls klarar att möta de behov som finns. Nyligen kom en studie som visar att 75 procent av de som dör av överdoser har varit i kontakt med någon del av sjukvården under sitt sista levnadsår, men samhället har bevisligen inte lyckats ge dem rätt stöd. Vi vill se en likvärdig, snabb och god beroendevård där människor inte hamnar mellan stolarna på grund av dubbeldiagnoser.

Vi är också gärna med och diskuterar alternativa påföljder när det gäller ringa narkotikabrott. Att narkotikabruk är kriminellt har sannolikt ett förebyggande värde och kan bidra till att narkotikaproblem upptäcks tidigt. Sverige ligger i internationella jämförelser mycket bra till när vi tittar på hur många i befolkningen som använder narkotika. Även med denna lagstiftning på plats finns dock möjlighet att skapa påföljder som syftar till behandling snarare än böter och prick i belastningsregistret.

När det gäller just gängkriminalitet är det dock väldigt svårt att se att vare sig avkriminalisering eller legalisering skulle ha någon avgörande effekt, tvärtom riskerar detta att bli ett villospår. En avkriminalisering påverkar inte den illegala marknaden alls och erfarenheten från ställen som legaliserat cannabis visar att den svarta marknaden är fortsatt stark – och i vissa fall till och med stärkts efter legaliseringen.

 

Peter Moilanen
Chef Narkotikapolitiskt Center

Replik: Vi behöver se på varje lands trender

I en insändare den 10 januari argumenterar Hedda Lilja för att en avkriminalisering av narkotika skulle leda till en minskning av vår narkotikarelaterade dödlighet. Jag skulle vilja utmana den tanken och menar att det inte finns mycket som tyder på att det verkligen är så.
Exemplet som lyfts fram är Portugal, som avkriminaliserade 2001. De siffror som används i insändaren visar på hur komplext detta är då Portugal under perioden ändrat sitt sätt att mäta dödligheten. Tidigare visade de mycket riktigt en högre siffra för 1999, men med det nya sättet att räkna hade man 60 döda enligt EU:s narkotikabyrå, EMCDDA. Efter deras reform av narkotikapolitiken, med bland annat avkriminalisering, gick dödligheten först ner, men ökade sedan och är nu, efter en ökning med 30 procent 2018, uppe i 49 döda.
Än mer komplicerad blir frågan om dödlighet när vi börjar jämföra situationen mellan olika europeiska länder. Då ligger Estland högst, ett land som avkriminaliserade narkotika 2002. Där har dödligheten tvärtom ökat sedan avkriminaliseringen. Nu menar EMCDDA att det inte går att jämföra länder rakt av då dödligheten mäts på olika sätt. Istället behöver vi se till varje lands egna trender.
Tittar vi vidare på enskilda länder som har avkriminaliserat så har narkotikadödligheten ökat i exempelvis Slovenien och Nederländerna medan den minskat i Tjeckien. I Sverige ökade dödligheten både innan och efter att vi kriminaliserade. Den har även minskat vid ett antal tillfällen, senast i fjol då den gick ner med tio procent. Avkriminaliseringen tycks därmed inte vara en avgörande faktor för minskad dödlighet.
Sveriges höga dödlighet behöver gå ner, och narkotikapolitiken förändras och bli bättre. Det handlar bland annat om att få till en vårdkedja som är snabb och av god kvalitet från tidig upptäckt och behandling ut ur beroende och till boende, arbete och fritid. Vi behöver se över läckage och överförskrivning av läkemedel och bygga ut användningen av nässprayen Naloxon, som häver överdoser. Så kan vi bedriva en human, restriktiv narkotikapolitik.
Peter Moilanen
Chef för Narkotikapolitiskt center

Replik: Vi behöver ett samhälle där det är svårt att börja med narkotika – och lätt att sluta

Dennis Martinsson skriver, i sin krönika i Sundsvalls Tidning 4/1, om den senaste tidens diskussion om avkriminalisering av eget narkotikabruk.

I en replik i ST skriver vi att vi gärna resonerar kring Dennis krönika, men även ger förslag på lösningar.

Den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige har ökat över tid, men den minskade med tio procent 2018. Detta samtidigt som narkotikaförbudet gällt. Att jämföra dödlighetsnivåer med andra länder går egentligen inte att göra då länder mäter olika, men gör man det ser vi att Estland ligger högre än oss fast de avkriminaliserat. Däremot kan man se trender – och Portugal, som ofta lyfts upp som ett bra exempel på avkriminalisering, såg en ökning av sin dödlighet med 30 procent 2018. Just kriminaliseringen tycks inte ha med dödligheten att göra.

Det är sant att ett antal delstater samt två länder har legaliserat cannabis och att vissa länder avkriminaliserat. Men det är också sant att ett antal delstater och länder avslog legalisering under fjolåret, som till exempel New York, New Hampshire och Portugal. Irland valde att inte avkriminalisera. Utvecklingen är inte ödesbestämd.

En kommentar också om de resurser som läggs på ringa narkotikabrott. Det stämmer att de procentuellt är en stor del av narkotikabrotten, men det speglar inte nedlagd tid. Att utreda grövre narkotikabrott kan ta flera veckor medan ett ringa brott tar ett par timmar. Dessutom verkar de flesta ringa brotten komma ”på köpet” när polisen gör insatser mot rattfylleri, misshandel eller annan brottslighet. De som ertappas då har även narkotika i fickorna. Resursfrågan är inte given att vara så stor som det ibland låter.

Narkotikakonsumtionen hos oss är internationellt låg och har varit rätt stabil över åren, men hur ska vi då få ned den då narkotika fortfarande orsakar skador och lidande för såväl enskilda, närstående som samhälle?

Fokus behöver vara på förebyggande, tidig upptäckt samt vård och behandling. Hur får vi till en snabb vårdkedja av god kvalitet där det ska vara svårt att börja men lätt att sluta? Så får vi till en human, restriktiv narkotikapolitik.

Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt center

Olle Häggström, distriktsordförande IOGT-NTO

Per Fredheim, Mitt NBV Norr

Debatt: Legal cannabis stoppar inte kriminella gängen

I en debattartikel i Aftonbladet visar vi att logiken brister då legalisering lyfts som åtgärd för att minska våldet.

Det dödliga våldet med skjutvapen och sprängningar måste stoppas. Att – som en del debattörer föreslår – legalisera cannabis är dock knappast en del av lösningen.

Näst intill dagliga rubriker om dödligt våld kopplat till kriminella gäng oroar. Våldet drabbar, både direkt och indirekt, också människor helt utanför den kriminella världen när grannporten en natt sprängs eller när människor blir skjutna på den lokala pizzerian. Utvecklingen är djupt oroande, och något måste göras.

Då och då lyfts legalisering av cannabis som en lösning, nu senast av Rasmus Ling (Mp) och tidigare av Hanif Bali (M). Vid en första anblick kan man se en viss logik i sättet att argumentera: Gängen tjänar pengar på illegal försäljning av cannabis, så om vi tar bort den intäktskällan får vi lättare bort dem? Tittar man närmare ser man snart att logiken brister:

  • Över ett år efter legaliseringen av cannabis i Kanada så står den svarta marknaden fortfarande för över 60 procent av försäljningen av cannabis. Liknande mönster syns i exempelvis Kalifornien. De kriminella nätverken hittar sätt att konkurrera, exempelvis genom billigare priser.
  • Data från Colorado visar att den organiserade kriminaliteten tvärtom har ökat efter legaliseringen av cannabis.
  • Om en legalisering lyckas lyfta bort delar av gängens intäkter från cannabis skulle dessa sannolikt ersättas. Det kommer alltid att finnas sätt att skaffa pengar genom kriminell verksamhet.
  • Det ökade våldet i exempelvis Malmö ser inte ut att vara kopplat till just cannabis. Det mesta tyder på att gängen sålt ungefär lika mycket cannabis under en längre tid, medan våldet under samma period har ändrat karaktär, blivit grövre och mer förekommande överlag. Detta kan bara förklaras av helt andra mekanismer.
  • En legalisering, och medföljande normalisering, skulle ge andra helt oönskade konsekvenser. Allt tyder på att bruket skulle öka, och därmed också skadorna. Det debatteras fram och tillbaka om hur skadligt cannabis egentligen är, men det är helt klart ingen ofarlig, harmlös drog.

Så vad bör samhället göra istället? En ny rapport från Brottsförebyggande rådet (Skjutningar i kriminella miljöer, rapport 19:3) ger en del ledtrådar. Rapporten beskriver hur unga män växer in i kriminella miljöer i väldigt unga år. Instabila familjer med ekonomiska bekymmer, en svag anknytning till skolan och en bristande tro på framtiden är några av de gemensamma nämnarna.

På lång sikt måste vi arbeta förebyggande: Det handlar om så grundläggande saker som att minska de ekonomiska klyftorna och minska utanförskapet. Det finns ingen väg runt detta om vi på allvar vill ta itu med den här typen av kriminalitet.

På kort sikt måste vi fortsätta att arbeta mot narkotikahandeln, både när det gäller tillgång och efterfrågan. Polis och tull måste få resurser att på allvar störa smuggling och storskalig handel med narkotika. Tillgången på vapen måste minskas och det måste bli enklare att hoppa av de kriminella nätverken. Människor behöver erbjudas alternativ. 

En solidarisk politik måste fokusera på att unga inte ska hamna i utsatthet och kriminalitet, att färre börjar använda narkotika och att de som hamnar i beroende får rätt stöd och behandling. Då är legalisering inte lösningen. Tvärtom skulle det medföra radikalt ökad tillgänglighet för befolkningen i stort och bidra till ytterligare normalisering av användandet och större skador.

Svensk narkotikapolitik har absolut sina brister och behöver utvecklas, men tack vare den restriktiva politiken ligger Sverige mycket bra till i internationella jämförelser när det gäller exempelvis narkotikaanvändning – även bland unga – och det är värt att bevara.