Frans Sporsén kräver i en debattartikel i GP en avkriminalisering av narkotika för eget bruk och argumenterar för att det minskar narkotikadödligheten. Men det stämmer inte. I vår replik på Sporséns debattinlägg pekar vi på att vissa länder där man avkriminaliserat har en minskad dödlighet medan andra länder haft en ökning av dödsfall. Avkriminalisering verkar därmed inte vara den avgörande faktorn, utan det är andra insatser som har större inverkan på utvecklingen.
Läs hela artikeln här
Just nu pågår en intensiv debatt i Sverige om hur vi kan minska konsumtionen och dödligheten av narkotika. Regeringen har presenterat ett antal åtgärder och ytterligare förslag på insatser kommer från debattörer, civilsamhället, forskare och beslutsfattare. Ganska ofta refereras det då till Portugal som ett exempel på ett land med en lyckad narkotikapolitik och i debatten tillskrivs de goda resultaten den avkriminalisering landet genomförde 2001.
Vi har valt att ta fram denna rapport just utifrån att vi vill lära oss mer av exemplet Portugal. Vilka insatser har de genomfört och vilka har gett goda resultat?
Skribenten bakom rapporten, Pierre Andersson, har genomfört intervjuer på plats i Lissabon och tagit del av det som publicerats om Portugals narkotikapolitik i vetenskapliga tidskrifter.
Rapporten beskriver hur Portugals reformer 2001 omfattade långt fler insatser än slopade straff för bruk och mindre innehav av narkotika. Framförallt inkluderade de stora satsningar på snabb och bra behandling och en god samordning mellan olika vårdinsatser. Något som sannolikt bidragit till att färre människor hamnat i beroende och minskat antalet dödsfall.
Ladda ner rapporten här
Det pågår en intensiv debatt om hur vi på bästa sätt kan minska konsumtionen och dödligheten av narkotika. Inte alltför sällan lyfts avkriminalisering som en möjlig metod av komma åt problemen och nästan alltid hänvisas då till Portugal eller Nederländerna. Däremot är det sällan man hör något om de övriga europeiska länder som också avkriminaliserat. Siffror, uppgifter och slutsatser florerar i debatten och används som underlag för politiska utspel – men vet vi egentligen hur ser situationen ser ut?
Detta PM sammanfattar situationen i tio länder i Europa som avkriminaliserat narkotika. Vi har här exkluderat Portugal och Nederländerna, men istället valt att göra en fördjupad rapport om Portugal (läs rapporten: Avkriminalisering av narkotika. Vad kan vi lära av Portugal här) då det på många sätt är ett intressant land att följa.
Vi har skrivit detta med syftet att få en bättre överblick och kunna jämföra lagstiftningen mellan länderna, men även för att följa hur konsumtionsnivån och den narkotikarelaterade dödligheten i respektive land förändrats efter att de avkriminaliserat.
Några slutsatser är väldigt tydliga: Det är alltid svårt att göra jämförelser mellan länder, då rapporteringen sker med olika frekvens och skilda mätmetoder. Vi ser även att definitionen av avkriminalisering skiljer sig kraftigt åt mellan länderna. Bland de länder som avkriminaliserat visar några på en minskning av konsumtion och dödlighet och andra på en uppgång av desamma. Att dra lättvindiga slutsatser om avkriminalisering som metod är därmed inte möjligt. Däremot är det intressant att se närmare på vad andra insatser inom förebygg, vård och behandling har gett för resultat i andra länder och vad vi kan lära av dem.
Läs och ladda ner hela NPC reder ut: Decriminalization in Europe här
I en replik i Aftonbladet svarar vi på Cuf:s debattartikel Legalisera narkotika – och beskatta den.
Centerpartiets ungdomsförbund, Cuf, skriver att de välkomnar en utredning av den svenska narkotikapolitiken. Vi håller med. Det är utmärkt med en genomlysning av nuvarande insatser och även vi tycker att det finns stora brister i dagens system. Däremot skriver Cuf genomgående om behovet av en evidensbaserad politik som utgår från forskning, men är samtidigt själva ute på hal is i ett antal påståenden.
Cuf jämför dödligheten i Sverige och Portugal, något som EMCDDA ser som vanskligt, då dödligheten mäts på olika sätt. Istället behöver vi se till varje lands egna trender. I Sverige har antalet dödsfall sjunkit sedan 2015 och i Portugal har siffran de senaste åren stigit, för att idag vara uppe på samma nivå som innan deras avkriminalisering. För övriga länder i Europa som avkriminaliserat har antalet dödsfall ökat i några av dem och minskat i andra. Den avgörande faktorn verkar därmed inte vara avkriminaliseringen i sig, utan vilka andra insatser som länderna genomfört.
Cuf avslutar med att hävda att legalisering är den åtgärd som skulle leda till minskade problem – och vi frågar oss var evidensen finns för detta?
Vi håller med om att den svenska narkotikapolitiken behöver utvecklas, men vi ser snarare att det handlar om bättre förebyggande insatser, en fungerande vårdkedja, ett minskat läckage och överförskrivning av läkemedel och en utbyggd användning av Naloxon, som häver överdoser. Så kan vi bedriva en human, restriktiv narkotikapolitik.
Filip Nyman, ordförande Ungdomens Nykterhetsförbund, UNF
Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt Center
Missa inte att lyssna på Svd:s poddavsnitt där Ivar Arpi, David Eberhard, Magnus Linton och NPC:s Peter Moilanen diskuterar narkotikafrågor med anledning av socialutskottets yttrande om utredning av den svenska narkotikapolitiken.
Lyssna här
Det narkotikaförebyggande arbetet i landet tycks inte ha tillräcklig effekt. Nu lyfter vi i en debattartikel i Dagens Samhälle vad vi ser för behov av förebyggande insatser.
Narkotikakonsumtionen hos ungdomar i Sverige ligger still och går inte ner likt alkohol och tobak. Detta enligt de mätningar Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning gör. Hos den vuxna befolkningen har dessutom en liten uppgång skett även om konsumtionen fortfarande, i ett internationellt perspektiv, ligger på en låg nivå. Dessutom ser vi bland ungdomar en mer tillåtande attityd till narkotika, även hos dem som inte själva är användare.
Regeringen, med socialminister Lena Hallengren och inrikesminister Mikael Damberg i spetsen, vill se ett ökat fokus på narkotika i den ANDT-strategi som ska ligga till grund för arbetet med alkohol, narkotika, doping och tobak från 2021. Samtidigt hörs röster i debatten om att mer av samma politik inte kommer att lösa problemen och att helt nya former för arbetet behövs. För oss är dock regeringens initiativ välkommet. Frågan är dock vad vi menar med det och hur det nuvarande förebyggande arbetet ser ut inom stat och kommun?
Under 2018 saknade nästan var femte kommun, 63 stycken, en anställd drogsamordnare. Arbetstiden för de samordnare som finns har dessutom minskat sedan 2011. De obefintliga eller minskade resurserna tycks få konsekvenser. Trots att den nuvarande ANDT-strategin lyfter vikten av att följa upp arbetet lokalt är det bara drygt hälften av kommunerna som klarar att genomföra detta.
Två av tre kommuner kartlade inte användningen och skadorna av ANDT och en av tre följde inte upp konsumtionen bland skolelever. Och det slutar inte där; var femte kommun sade sig inte ha rutiner för orosanmälan, vilket inkluderar uppföljning och återkoppling och eller åtgärder för att stärka föräldrar i deras föräldraskap. Över 100 kommuner, 35 procent, sade sig inte göra insatser för elever med svårigheter i skolan. Detta enligt Folkhälsomyndighetens rapport ”Den svenska narkotikasituationen 2019”. Detta är förstås för lite för att verkligen kunna göra avtryck.
Staten är inte bättre. Under två år har de 196 miljoner kronor som fanns för regeringens ANDT-arbete halverats och i år finns 96 miljoner avsatta. Det ger konsekvenser som att Folkhälsomyndigheten nu avbrutit utlysningen av medel för nya hälsofrämjande och förebyggande ANDT-projekt för 2020, utifrån att myndigheten tilldelats ett lägre anslag än tidigare år.
Kanske finns en del av svaret till varför narkotikakonsumtionen inte minskar bland ungdomar och vuxna att läsa i hur styvmoderligt vi arbetar med resurser och stöd till det förebyggande arbetet? Det förebyggande arbetet lyfts alltid som en viktig komponent för att förhindra att människor hamnar i en problematik som långsiktigt kostar dem och samhället långt mer. Vi är därför djupt oroade över hur den nedprioritering som nu genomförts i praktiken kommer att slå.
Innan vi i desperation prövar nya åtgärder utan bevisad effekt borde vi se till att satsa på ett förebyggande arbete värt namnet. Vi vill inte se en halvering av resurserna utan en fördubbling. Sverige har under 2000-talet skapat en bra struktur mellan stat, region och kommun, men den måste fyllas med resurser och visa på ett praktiskt systematiskt innehåll.
Ett stort ansvar ligger nu på kommunerna att i ett kämpigt ekonomiskt läge visa att ett välriktat förebyggande arbete ger mångfalt tillbaka och på regeringen att säkra att detta verkligen får genomslag i den kommande ANDT-strategin.
Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center
Rasmus Ling (MP) replikerade på vår debattartikel kring legalisering i Aftonbladet och vi skriver nu i vår slutreplik hur vi ser på rådande narkotikapolitik och koppling till gängkriminalitet:
Nej Rasmus Ling, vi är långt från nöjda med svensk narkotikapolitik. Några rättvisa jämförelser med andra länder låter sig inte göras när det gäller narkotikadödligheten då metoderna för registrering fortfarande skiljer sig för mycket mellan länderna – men självklart är siffrorna i Sverige oacceptabelt höga.
Svensk narkotikapolitik måste bli bättre och vi välkomnar en diskussion kring detta. Vi har tidigare pekat på flera områden där det finns tydliga behov av utveckling och förbättring. Ett sådant område är vården, som idag inte alls klarar att möta de behov som finns. Nyligen kom en studie som visar att 75 procent av de som dör av överdoser har varit i kontakt med någon del av sjukvården under sitt sista levnadsår, men samhället har bevisligen inte lyckats ge dem rätt stöd. Vi vill se en likvärdig, snabb och god beroendevård där människor inte hamnar mellan stolarna på grund av dubbeldiagnoser.
Vi är också gärna med och diskuterar alternativa påföljder när det gäller ringa narkotikabrott. Att narkotikabruk är kriminellt har sannolikt ett förebyggande värde och kan bidra till att narkotikaproblem upptäcks tidigt. Sverige ligger i internationella jämförelser mycket bra till när vi tittar på hur många i befolkningen som använder narkotika. Även med denna lagstiftning på plats finns dock möjlighet att skapa påföljder som syftar till behandling snarare än böter och prick i belastningsregistret.
När det gäller just gängkriminalitet är det dock väldigt svårt att se att vare sig avkriminalisering eller legalisering skulle ha någon avgörande effekt, tvärtom riskerar detta att bli ett villospår. En avkriminalisering påverkar inte den illegala marknaden alls och erfarenheten från ställen som legaliserat cannabis visar att den svarta marknaden är fortsatt stark – och i vissa fall till och med stärkts efter legaliseringen.
Peter Moilanen
Chef Narkotikapolitiskt Center
Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center, blickar bakåt och framåt i sin nyårskrönika i nättidningen Drugnews
När vi nu lämnar 2019 finns anledning att reflektera över det narkotikapolitiska året som jag fick äran att vara delaktig i då Narkotikapolitiskt center startade den 1 februari.
Det är bara att konstatera att många felaktigheter får fortsätta florera i media eller att andra perspektiv än folkhälsan får utrymme. Folkbildningsbehovet är fortsatt högt.
Inledningen av året gav mig intrycket av att narkotikakonsumtionen i Sverige ökat lavinartat och dödligheten var näst högst i Europa. Kort sagt en havererad narkotikapolitik. I centrum var cannabis som dessutom av vissa förklarades vara en rätt harmlös drog, ja, till och med hälsosam som medicin i breda lager. Att land efter land legaliserat eller på andra sätt liberaliserat cannabis tycktes ge intryck av att vi i Sverige inte riktigt hänger med. Ingen politiker tycktes bry sig. Här fanns frågor att sätta sig in i.
Svaren visade att påståendena antingen var helt felaktiga eller hade ett annat perspektiv än den hoppfulle folkhälsoentusiastens.
När året nu är slut kan vi konstatera att svenska ungdomar fortsätter använda cannabis på en internationellt sett låg nivå och debutåldern ligger i princip oförändrad. Vuxna har däremot ökat sitt användande de senaste fem åren, om än blygsamt, men även de ligger lågt.
Däremot är det i mitt tycke främst dödligheten som sticker ut som den stora plumpen i svensk narkotikapolitik då den ändå ökat mycket över åren.
Att dödligheten är hög jämfört med andra länder går däremot inte att säga med bestämdhet då mätningarna görs på olika sätt i olika länder. Dessutom minskade dödligheten i Sverige 2018 med tio procent och är nu nere på 2013 års nivå. Men varför fortsätter media referera till att vi skulle ha näst högst dödlighet i Europa när det inte går att styrka? Ibland står det också att vi har fler tunga narkomaner än andra jämförbara länder när vi pinsamt nog inte mätt den siffran på över tio år.
När det gäller legaliseringsvågen är det förvisso sant att två länder och ett antal delstater i USA hittills legaliserat. Nya Zealand ska folkomrösta 2020 och Luxemburgs regering vill legalisera. Men det är också sant att ett antal delstater i USA under året avslagit legaliseringar på olika sätt, till exempel New York, New Mexico och New Hampshire. Även Portugal och Italien har avslagit legaliseringsförsök under året och på Nya Zealand är en majoritet av opinionen emot legalisering som det ser ut just nu.
I USA görs försök att få upp legaliseringen på federal nivå, men blir det fortsatt republikansk majoritet ser det försöket ut att falla. Även om vi säkert kommer att få se några till länder/delstater legalisera skulle jag säga att ”vågen” stött på motstånd. Och en anledning till det är att det nu gått några år med olika legaliseringsexempel där resultaten inte är så lyckade. Konsumtionen går upp, skadorna likaså, dödligheten går inte ner och svarthandeln försvinner inte.
På tal om skador kom det under året en saklig svensk kunskapsöversikt från myndigheten FORTE som åter visade på de skador som cannabis ger; till exempel beroende, svårigheter att klara studier och ökad risk för psykoser. Den ökade risken för psykoser återfanns också i en studie från Kings college i London som publicerades i anrika the Lancet och i slutet av året kom studier från både Portugal och Danmark som antydde att antalet psykoser ökar med ökad cannabiskonsumtion.
I Läkartidningen publicerades under våren också den hittills största metastudien av cannabis som smärtstillande läkemedel och den visade nedslående resultat för att lansera detta på bred front, även om det finns tillfällen när det kan göra nytta.
Konsumtionen är alltså låg i Sverige i ett internationellt perspektiv och står still bland ungdomar. Dödligheten har ökat över åren, men har nu minskat till 2013 års nivå. Legaliseringsvågen tycks ha avstannat och resultaten från legaliseringen tycks hittills inte vara goda.
Perspektiv som allt för sällan kommer fram i media och som överraskade mig utifrån det jag hörde i februari. Finns det då anledning att slå sig för bröstet? Jag tycker inte det utan mycket behöver fortfarande göras. Inte minst då normaliseringen av cannabis pågår för fullt och attityderna håller på att skifta till mer tillåtande. Konsumtionen kommer i slutänden att öka om inget görs på allvar.
Narkotikapolitiken kom åter i hetluften när regeringen aviserade att de ville fokusera på narkotika i den kommande ANDT-strategin. Hanif Bali var ute och lyfte legalisering som ett sätt att lösa gängkriminaliteten. Inga andra riksdagspolitiker nappade på den idén och ett antal forskare dömde ut förslaget. Legalisering i Sverige tycks vara helt avförd från dagordningen. När jag och andra är ute i landet märker vi inte av någon längtan efter fler liberaliseringar.
Däremot dyker frågan om avkriminalisering upp då och då främst kopplad till frågan om de med beroende vågar söka vård och behandling. Den är värd att ta på allvar och är en av de utmaningar vi står inför.
Frågan är dock hur det görs på bästa sätt balanserat med förebyggande verksamhet och tidig upptäckt? Och hur vård och behandling sträcker sig till en sammanhängande vårdkedja som är snabb och av god kvalitet? Kanske är inte avkriminalisering då bästa lösningen? Personer med alkohol- eller spelberoende vågar inte heller alltid söka vård. För egentligen hör jag de som på riktigt bryr sig ropa efter en fungerande vård och behandling och mindre om just avkriminalisering.
Dagens insatser borde utvärderas för att skruva i åtgärderna, men redan nu kan sägas att det förmodligen behövs mer av samma – kryddat med en del nytt.
Fokus behöver nu vara på att ytterligare få ner dödligheten. Men även mer resurser till en modern förebyggande verksamhet istället för mindre som vi har nu. Mer resurser och organisering av behandling och dess vårdkedja. Det nya borde vara alternativa påföljder till böter vid ringa brott. Det är den tidiga upptäckten vi vill åt, inte boten. Det skulle kunna göras genom att böter tillsammans med pricken i registret slopas vid genomgången behandling eller annan stödinsats. Att höja åldersgränsen på tobak till 20 år vore också något att testa då vi vet att det är de ungdomar som röker tobak som oftast är de som röker cannabis.
Nu är tiden kommen för att utveckla narkotikapolitiken och den utvecklingen behöver komma nu. Här har regeringen ett stort ansvar. Att stå still är inget alternativ för att nå framgång. Lösningen är inte mer hårda tag, men inte heller legalisering. Den som kan visa på en fungerande politik kommer att lyckas och där har vi Sverige en unik möjlighet att åter visa vägen istället för att använda panikartade lösningar som leder till en återvändsgränd. Utvecklingen är inte ödesbestämd.
Så skapar vi en human, restriktiv narkotikapolitik 2020!
Peter Moilanen
Chef, Narkotikapolitiskt Center
I oktober förra året blev cannabis legalt för handel, odling och konsumtion i Kanada. Sedan dess har användningen av drogen ökat bland befolkningen. Första kvartalet i år hade 18 procent av kanadensarna över 15 år använt cannabis de senaste tre månaderna, jämfört med 14 procent för samma period 2018, innan legaliseringen. Källa: Statliga National Cannabis Survey.
Antalet människor som testar för första gången har fördubblats på ett år. Ökningen av nya användare är störst bland män i åldersgruppen 45-64 år. Bruket bland unga är fortsatt högt (omkring 30 procent av 15-24-åringarna har använt cannabis de senaste tre månaderna) men enligt forskarna ser man ingen signifikant ökning i den gruppen. (Tittar man närmare på datan så har dock konfidensintervallet för bruk de senaste tre månaderna ökat från 17,0-30,8 procent under första kvartalet 2018 till 23,5-36,2 procent under första kvartalet 2019, så vissa tecken finns ändå på en ökning).
Övergången från en illegal till en legal marknad går långsamt och den svarta marknaden står fortfarande för över 80 procent av försäljningen. Detta beror bland annat på att priset på den illegala marknaden är betydligt lägre. Enligt opinionsundersökningar har stödet för legal cannabis minskat i Kanada efter legaliseringen. När beslutet togs stöttades legalisering av 69 procent av befolkningen. Idag är den siffran nere på 50 procent.
Vår analys:
Socialdemokraten Elin Lundgren från Gävle har lämnat in två motioner kring narkotikapolitik. Dels lyfter hon behovet av en väl fungerande vårdkedja med bättre behandling och samordning mellan berörda instanser. Dels skriver hon om möjligheterna till alternativa påföljder vid ringa narkotikabrott, framförallt bland unga och unga vuxna.
Läs Elin Lundgrens motioner kring narkotika här: